Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De försonade bröderne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följderna af dessa inrättningar, skulle ofelbart af en
sådan rikets sönderstyckning trenne riken uppkommit
i stället för ett.
Vi hafva redan förut antydt, huru främmande för vårt
samhällsskick denna anordning var med hertigdömen
inom konungadömet och hertigar under konungen. Den
kraftfulle och kloke marsken Thorkel Knutsson synes
hafva insett vådan af denna inrättning, men hans
försök att ordna densamma i möjligaste måtto till
fördel för det gemensamma riket aflopp, såsom vi sett,
olyckligt först för honom sjelf och sedan för hans
herre, konungen.
Genom den sista förlikningen stodo bröderne
sjelfständigt gent emot hvarandra, och namnet
af konung, som den äldste brodern fortfarande
bar, var den enda skilnaden mellan honom och de
yngre bröderna. Hertigarne hade i sina andelar
af riket samma embetsmän som konungen i sin. Så
hade de sin drots och marsk och sina rådsherrar,
bland hvilka både biskopar och lagmän sutto, och i
förhållande till främmande makter uppträdde de med
full konungslig myndighet. Hvarken i Danmark eller
Norge egde hertigarne i förhållande till konungen
en sådan maktfullkomlighet som Erik och Valdemar
egde i Sverige, och man kan väl säga, att de icke
blott betraktade vårt land såsom deladt i trenne
konungadömen, utan att de äfven i sina handlingar
visade, att det i sjelfva verket var så.
Vi få i det följande se, huru en visare hand styrde
alltsammans till en annan utgång.
Af fri vilja och otvunget hade icke förlikningen
i Helsingborg blifvit sluten. Särdeles var detta
förhållandet med de svenske hertigarne. Hertig Erik
hade der intet annat val än att underteckna; å ena
sidan ett fortsatt krig med Danmark och i sammanhang
dermed ett ökadt missnöje inom Sverige till följd af
de betungande gärderna – detta eller fred på sådana
vilkor, som voro förelagda, se der de tvänne onda
tingen, som han hade att välja på. Men freden var
utaf dessa det minst onda. Att uppgifva tanken på
den norska konungadottern och det med henne följande
konungariket var också något, som föll sig tungt;
men häfderna säga ej, om det var konungadottern eller
konungariket som tyngde mest.
Emellertid voro sinnena så väl hos hertigarne som
inom det norska konungahuset mer böjda för det forna
innerliga förhållandet än för den spänning, som
under de sista tiderna varit rådande dem emellan.
I synnerhet önskade drottning Eufemia, att de förra
lyckliga tiderna måtte återkomma, då den höfviske
och hurtige hertig Erik vann allas hjertan vid det
norska konungahofvet. Att äfven den norske konungen
i själ och hjerta var mera böjd för en förening med
hertigen än med Birgers son, framgår af hela hans
förhållande, och hade »hertigen blott velat höra hans
ord i afseende på Konghäll och de andra slotten hade
de nog» – såsom han sjelf yttrade till Thord Unge –
»blifvit sams, Helsingborgsförlikningen förutan». Det
hade också kostat, som vi veta, den danske konungen
många föreställningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
