Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De försonade bröderne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Följande året hemsöktes Visby af en stor olycka. Den
13 Maj det året öfvergick staden en så svår brand,
att alla dess stenhus och alla de härliga kyrkorna
och klostren helt och hållet nedbrunno. Der fans
knappt något mera qvar än S:t Olofs kyrka af trä.
I Helsingland utbröt år 1316 öppet uppror mot konung
Birger. Man känner ej den egentliga anledningen, och
af konungens dom, som utfärdades det följande året,
få vi icke heller någon fullständig upplysning. Det
var visserligen för skattens skull till en del,
som de reste sig, men om det var för ny gärd eller
skatteförhöjning eller skatteuppbörd, derom nämnes
intet.
Emellertid samlade sig Helsingarne till en manstark
hop och öfverföllo konungens fogde Lars Karlsson. En
blodig strid uppstod, och den gjorda uppbörden
plundrades.
Konungen dömde alla dem, som deltagit i denna strid,
förlustiga sina gods, hvilka hemföllo under kronan.
Mera är med säkerhet icke bekant om konung Birger
och hans görande och låtande i konungadömet. Säkert
är, att hertigarnes undersåtar voro vida mer betungade
än konungens. Men hertigarne hörde icke af några
upproriska rörelser. Gick det någon gång mindre lätt
att indrifva mark- och örtugsgärden, så kommo genast
från hertigarne de strängaste bud att ofördröjligen
erlägga gärden, och böter bestämdes för en hvar,
som vågade sätta sig deremot. Detta förhållande
visar tydligare än något, att hertigarne gälde mer
än konungen i folkets sinnen. Hertigarne voro väl
stränge herrar, och bonden led mycken tunga för
deras skull, men han hade någon ersättning för
denna tunga. Det var hans lust att se de ståtliga
hertigarne och deras lysande riddare spränga
fram öfver fältet, var det ock hans eget gärde.
Emellertid var nöden stor. Flera missväxtår
inträffade, förorsakade så väl af ihållande torka
som af långvarigt regn, och så blef der hungersnöd
och farliga sjukdomar, och alltid vände sig missnöjet
mot den icke ens fruktade konungen.
Af förordningar rörande vårt lands inre förhållanden,
som utgingo från konung Birger, hafva vi en rörande
Finlands qvinnor, hvilken företrädesvis tilldrager
sig uppmärksamheten. <
Liksom hos alla folk, som stå på en lägre grad
af bildning, så betraktades och behandlades äfven
i Finland qvinnan såsom mannens träl. Hon var utan
skydd af lagen, mannen kunde tillfoga henne hvilken
våldsamhet som helst, hon var och förblef hans
trälinna. Såsomen lemning från denna tiden anmärker
en finsk lärd[1],
som lefde i slutet på 1700-talet, att
ännu på hans tid qvinnorna i de öfre delarna af landet
ej fingo äta tillsammans med männen vid bordet, utan
först efteråt hvar i sin vrå. Likaså hade samme man
i Savolax och Karelen funnit lemningar af den seden,
att qvinnorna måste stampa och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
