Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De försonade bröderne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
söndermala all säden, något som man af bibehållna
sånger vet i uräldsta tider tillhörde qvinnorna
tillsammans med trälarne.
Konung Birger var den förste, som gjorde en ändring
härutinnan. Han lyste frid öfver Finlands qvinnor
och tog dem under sitt konungsliga hägn. De skulle
åtnjuta samma frid som Sveriges qvinnor, och den
svenska lagen, Birger jarls lag om qvinnofriden,
gälla äfven i Finland.
Konung Birgers bref om denna sak utfärdades år
1316. Det bildar må hända den vackraste punkten i
hans minne.
Afvikelser från den af kyrkan antagna allmänt gällande
läran äro hos oss för dessa tider någonting alldeles
obekant. Dock hafva häfderna åt efterverlden bevarat
berättelsen om ett sådant fall.
Det bodde nämligen vid denna tid uppe i erkestiftet en
man vid namn Botulf af Östby – i Gottröra socken och
Långhundra härad – och denne hade, vi veta ej huru,
kommit till den öfvertygelse, att han förnekade Kristi
lekamens närvaro i nattvarden.
Botulfs afvikelse från läran blef bekant för
sockenpresten, och när han så en gång ville begå
nattvarden, frågade presten honom, »om han trodde sig
erhålla Kristi lekamen.» Botulf svarade »nej», och
lemnade dertill den förklaring, »att om det var Kristi
lekamen, så skulle den länge sedan vara förtärd». –
»Icke heller» – sade han – »finner jag det rätt att
äta Kristi lekamen.»
Sockenpresten anmälde förhållandet för
erkebiskopen. Denne anstälde formlig undersökning
och förfor med all lagens stränghet mot den
villfarande. Botulf lät emellertid icke af något
afskräcka sig, icke ens af bålets lågor, hvarmed man
hotade honom. Då blef han år 1311 af erkebiskopen
formligen dömd till bålet och öfverlemnad åt den
verldsliga makten.
Det är emellertid obekant, om domen gick i
verkställighet eller icke.
Fråga vi nu, huru konungen och hertigarne betraktade
hvarandra i öfrigt, d. v. s. såsom enskilda menniskor
och bröder, så lemnar oss häfden derom föga eller
ingen upplysning. Något kan man dock sluta till med
den kännedom om deras skaplynnen, som det offentliga
lifvet gifvit oss vid handen.
Minnet af Håtunaleken, fängelset och den fullkomliga
förändring af förhållandena, som följde derpå –
Håtunaleken som inträffade just som konungen med
det fullkomligaste förtroende, med broderlig glädje
mottog sina bröder såsom gäster – det var något, som
så bittert hade frätt sig in i Birgers själ, att han
svårligen någonsin kunde glömma det. Det fordras ett
visst omfång, en viss rikedom inom själen att kunna
glömma och försonas. Den rikedomen saknade Birger,
och så tänkte han i sitt sinne på hämd, och hans
drottning hjelpte honom dervid.
Någon: gång synas bröderne hafva varit
tillsammans. Vid midsommartiden år 1311 voro så
väl konungen spm hertigarne och deras moder, gamla
drottning Helvig, tillsammans på Holma i Barkarö
socken invid stranden af Mälaren. Hvad som der
tilldrog sig emellan bröderna, det vet man icke. Om
den fromma drottning Helvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
