Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Birgers regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Helgeandsholmen för att undergå sin dom. En tapet
utbreddes på marken, den unge konungasonen steg fram,
knäböjde och i samma ögonblick skilde ett kraftigt
svärdshugg hans hufvud från kroppen.
Sedan lades liket på en bår och öfvertäcktes med
baldakin, hvarefter det i högtidlig procession under
sång af alla stadens prester bars af fyra riddare
till barfotamunkarnes klosterkyrka. Här nedsattes
det i farfaderns, konung Magnus’ graf.
Året förut hade hans beskyddare Erik Menved och dennes
drottning hunnit sin lefnads slut.
Konung Erik Menved och hans gemål drottning Ingeborg
voro icke rätt lyckliga tillsammans. Det fattades
dem hvad som i allmänhet utgör vilkoret för huslig
lycka, nämligen barn. Konungen var en from riddare,
högsint och ädel, och drottningen hade ej i godhet
sin like, och likväl var det tomt i slottsgemaken,
och konungen blickade med sorg omkring sig bland sina
män, när han tänkte på framtiden, ty hvem skulle väl
efter honom bära upp Danmarks krona.
De hafva haft åtta – andra säga fjorton[1] –
söner tillsammans, men alla hade gått för tidigt
ur verlden. Om den sistföddes död berättas, att
drottningen en gång – det var år 1318 – skulle fara
från Abrahamstrup[2]
till Holbek, och hade sin yngste,
sexton veckor gamle son med sig. Genom en olycklig
tillfällighet stjelpte vagnen på denna resa, så att
barnet föll ur och bröt halsen af sig.
Barnet var konung Eriks sista hopp och tröst, och
i första häftigheten af sin sorg lät han inspärra
drottningen i en cell i S:t Clara kloster i Roskild,
der hon skulle förblifva till sin dödsdag. Biskop Olof
hade emellertid medlidande med drottningen och besökte
henne i klostret, och frågade henne under samtalen,
»om hon icke ville komma tillbaka till konungen».
Men drottningen sade, »det hon var nöjdare att
förblifva i fängelsets enslighet. Hon ville bereda sig
till döden, som snart förestod.» Biskopen förundrade
sig öfver detta drottningens svar och frågade, »om
hon vore förvissad om en sådan sak».
»Jag är så», svarade drottningen, »och icke nog
dermed, så väl min herre konungen som ni sjelf,
vördige fader, skall inom ett år dö.»
Efter detta samtal kom drottningen ut ur sitt
fängelse.
Men glädjen var för alltid flydd från
konungsgården. Så väl dessa sorger, söm olyckorna inom
hennes egen slägt, lade drottning Ingeborg i grafven,
det var den 15 Augusti 1319.
Inemot tre månader derefter dog hennes herre, den
kraftfulle och ridderlige konung Erik Menved. Det var
den 13 November, som han lemnade det jordiska, ännu
på dödsbädden tänkande på sitt rike och dess kommande
öde. »Tagen icke min broder Christofer till konung»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
