Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus Erikssons minderårighet, 1319-1332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nödvändigheten af att genom utländska slägtförbindelser
liksom höja sig öfver eller förstora afståndet
mellan sig och de inhemska herreslägterna. Men det
var väl också deras enda syfte dermed, ty några
högre statsskäl, grundade pä förhållanden nationerna
emellan, funnos icke på deras tid.
I öfrigt var Holstein och dess grefvar utan något
särdeles inflytande på våra svenska förhållanden,
de voro det dess mer i afseende på Danmark.
Men vi hafva söder om Östersjön ända upp till
Finska viken en sträcka af länder, med hvilka vi så
småningom kommo i beröring. Här bodde Wender eller
Slaver från sydöstra Holstein ända upp till Liffland,
Wagrien (sydöstra Holstein), Saxen-Lauenburg (som då
äfven innefattade det numera till Meklenburg hörande
Ratzeburg), Schwerin, Meklenburg, Werle (dessa tre
sistnämnde utgöra ungeför det nuvarande Meklenburg),
Pommern, Rügen samt Pommerellen eller
Preussen – alla dessa länder hade wendisk befolkning.
Namnet Wenden är icke obekant för oss. Vikingarne
kände det mycket väl, och det sista vikingalaget
af någon betydenhet, Jomsvikingarne, hade här sin
borg. Men sedan kristendomen förändrat nordbons
seder, sedan vikingasnäckan blifvit dragen i
land och den siste hedningen lagd i hög, då
kom vedergällningsrätten öfver Norden från dessa
wendiska folk på andra sidan Östersjön, och i hvarje
farvatten låg en efter gods och guld lurande wendisk
sjöröfvare. Synnerligast var Danmark utsatt för dem,
och de danska öarna buro länge spår efter dem, lika
väl som Konghäll, hvilket som vi veta uppbrändes af
dem 1135.
Men de wendiska stammarnes sjelfständighet
försvinner redan i senare hälften af det 12:te
århundradet. Samtida anfall från både tysk och
dansk sida gjorde slut derpå, och en stor del af dem
kom under Danmarks välde, medan en annan kom under
tyska furstar. Nu utbredde sig tyskt språk och tyska
seder (Wagrien var redan vid denna tid fullständigt
germaniseradt) och Wenderne blefvo kristne. Och så
kommo tyske köpmän och handtverkare och slogo sig
ned vid kusterna, och så uppstod der en rad af städer,
hvilka mäktig vordna hvar för sig snart förenade sig
och uppträdde såsom en egen makt i Norden.
Utaf furstehusen i dessa wendiska länder voro de
meklenburgska hertigarne och herrarne af Werle de,
som tidigast blefvo med det svenska konungahuset
befryndade, och Meklenburg blef – såsom vi få se –
i många fall inblandadt i våra angelägenheter. Så
väl herrarne af Werle som de af Meklenburg utgjorde
grenar af samma furstehus, Niklots, den siste
Obotriter-furstens[1].
Vid denna tid var en Henrik herre af Meklenburg och en
Nicolaus herre af Werle. Nicolaus var son af Birger
jarls dotter Richissa – hon som blef gift med den af
jarlen så högt älskade unge konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>