Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hertiginnan Ingeborg och Knut Porse - Ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men, som vi nämnt, på Ingeborgs kärlek inverkade
dessa åtgärder intet, snarare ökades den ännu mera
deraf och det följande året stod hertigens och
hertiginnans bröllop. Det var ett tyst bröllop, på
långt när icke jemförligt med lustbarheterna och
de lysande tillställningarna, då Erik och Valdemar
hemförde sina brudar. Af de svenska herrarna voro väl
icke många närvarande, och hertigens synnerliga vän,
grefve Johan af Holstein, som blifvit bjuden, vände
om på vägen, sedan hans gunstling, Johan Brokdorff,
blifvit under resan ihjelslagen.
Kände hon sig lycklig, Ingeborg, i detta sitt nya
äktenskap, så varade hennes lycka icke länge. Vid
pingsttiden 1330 dog hertig Knut och 1350 hennes
båda söner med honom, Håkan och Knut. Tal gick derom,
att hertigen blifvit förgifven, men det är obevisadt.
Ryska kriget.
Med Ryssland var ingen stadigvarande fred. Kriget
fortfor der nästan beständigt genom ömsesidiga
anfall och härjningar, ehuru de många tätt hvarandra
aflösande oroligheterna i Sverige höllo dem i skuggan,
så att få eller inga underrättelser derom hunnit till
oss.
Landet kring Ladogasjön samt Nowgorod voro föremål
för Svenskarnes härjningståg och Ryssarne härjade
långt in i Finland med öfverlägsna härmassor, då som
allt framgent. År 1318 trängde Ryssarne fram ända till
Åbo. De uppbrände staden med dess domkyrka, och medan
detta tilldrog sig i söder, ryckte de i norr ända fram
mot Norge, hvars nordligaste landskap förhärjades.
En berättelse från detta Ryssarnes anfall på Norge
må här anföras, ehuru den endast må gälla, hvad en
sägen kan och förmår[1].
Lapparne – säges det här – hade samlat sig till stort
antal på ett högt berg, som de genom att gjuta vatten
öfver snön gjort alldeles isbelupet. Uppe på berget
hade de tillhopafört en stor mängd timmerstockar
och huggit trappsteg i isen för att beqvämt komma
upp och ner, samt upptrampat många vägar och stigar
till berget för att narra Ryssarna dit. Detta skall
äfven hafva utfallit efter önskan, men ett så stort
manfall blifvit bland Ryssarna genom de nedfallande
timmerstockarna och Lapparnes pilar, att blott två
undkommit, och af dessa två den ena med blott en arm
och den andra med en fot. Desse hemförlofvades att
berätta, huru deras landsmän blifvit emottagna.
Viborg intogs och måste af svenska rådet återköpas,
med redan 1322 låg åter en öfvermåttan stor här
med kastmaskiner för Viborg. Det var storfursten
Jurij (Georg) Danielowitsch, som nu låg för det starka
fästet, hvilket han säkert hoppades kunna intaga.
Men tiden led undan, och det likade sig ej till att
Viborg ville gifva sig, fast snart en månad var gången
sedan furst Jurij med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
