Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förmyndarestyrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berömmet förblekna och bortfalla, och vi skulle
finna sanningen af en stor häfdatecknares ord, att
lagstiftningens tidehvarf för de små var laglöshetens
och sjelfsvåldets för de stora.
Sjelf har konung Magnus lemnat oss en och annan vink
om, huru det verkligen vid denna tid stod till i
riket. »Vi hafva» – säger konungen i en förordning
som han utfärdade från Skenninge det året, när
han red sin Eriksgata – »vi hafva sannerliga och
allt försannerliga sport, att under vår barndom
uppväxt många sedvänjor, flera hårda och ogagneliga
än gagneliga och goda, vår allmoge och oss sjelfva
till mycken bedröfvelse och till mångahanda tunga
för dem, som vilja lefva i fred. Nu sedan vi kommit
till myndiga år, hafva vi bedit, rådt och med hårda
straff hotat, att från dylika kranka gerningar måtte
åter vändas, men» – tillägger han – »få äro de, som
det gjort, hvarken för vår bön skull, vår varning
eller hotelse.»
Dessa konungens ord visa ganska tydligt, att samma
sjelfrådighet, samma oböjliga sinne, som både Birger
jarl på sin tid och Magnus Ladulås och Thorkel
Knutsson sökte böja under en öfver alla rådande
vilja, fans qvar lika okuflig och lika vidsträckt.
Allmogen fick sitta emellan – och konungen äfven,
ehuru det först efter Magnus Erikssons tid börjar
blifva synligt. Men desse mäktige herrar, som redo
öfver landet med följen af flera hundrade man i
blanka rustningar, och föreningar eller förbund
af sådana herrar, hvad skulle det bekymra dem,
om ett lagbud korsade deras planer eller deras
handlingar? De betraktade sig i känslan af sin makt
såsom stående öfver lagen, deras vilja var den enda
lag de erkände. Och konungen sjelf, när han kom
till myndiga år, om han sökte rätta och råda bot
på de onda sedvänjorna, »de kranka gerningarna»,
som han med rätta kallade dem – hvad vann han väl
dermed? Det följande skall visa oss det i hvad som
rörde honom sjelf; i afseende på sjelfva saken visar
oss hans egen anförda klagan huru föga hans ord,
hans böner eller hans hot uträttade.
Sjelfva grundvalen för denna herrarnes stora makt
var deras rikedom, som allt mer och mer ökades. Det
var frukten af de båda privilegierade ståndens
skattfrihet. Men det gafs äfven ett sätt att
medelbarligen och liksom på en omväg öka frälsets
jordegendom. De ofrälstes tunga skattebördor,
tyngre naturligtvis ju mer skattjorden förminskades,
tvungo nämligen mången att gifva sig som landtbo under
frälset, om han ej ville lemna sitt hemman öde. Också
ett föremål för den unge konungens framtida bekymmer,
och helt säkert infattadt under »de ogagneliga och
kranka sedvänjorna», hvaröfver han klagar.
Om vi således å ena sidan icke frånkänna dessa
förmyndare en viss klarhet och kraft i vården om det
rike, som de tagit om händer, få vi å den andra
sidan icke glömma, att de voro medlemmar af en
herreklass, som med några få undantag handlade liksom
om hvarken gudomlig eller mensklig lag funnits.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
