Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus Eriksson myndig konung, 1332-1355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Halland och två härad i Skåne innehades af hertiginnan
Ingeborg å sönernes vägnar; det öfriga Skåne och
hela Bleking tillhörde Johan af Holstein.
De holsteinska herrarne, de store och alla de små
likaledes, herskade nu öfver allmogen i de under dem
lydande länen, pålade dem skatter efter godtycke,
den ena efter den andra, och när de någon gång sågo
nöden och eländet, som deraf blef en följd, bekymrade
det dem föga, och de glömde vid gästabudsbordet och
dryckesbägaren bort all mensklighet. Den danska
lagen kände de icke, det är sant, men frågan är,
huruvida de icke hade utbytt den mot sitt godtycke,
äfven om de hade känt den. Lägger man nu dertill,
att mången hade för ögonen förläningens natur af
pantförskrifvet gods, som en gång kunde blifva inlöst,
kan man väl finna att den riddaren framför andra
skulle uppbjuda sitt bästa att genom hvad medel som
helst föröka sin egendom.
Sådant kan emellertid gå för sig med pantförskrifven
jord, men icke alltid med pantförskrifna jordegande
menniskor. Man kan lätt föreställa sig, hvilket
glödande hat skulle uppstå hos den undertryckta
befolkningen, ett hat som blef desto innerligare,
ju mer det fick näring af det ena prejeriet och den
ena grymheten värre än den andra.
Skåningarne reste sig mot detta olidliga förtryck. Vi
känna dem sedan förra tider, denna sjelfständiga
allmoge, och vi minnas, huru en af Danmarks yppersta
konungar, Valdemar den store, med knapp nöd kunde göra
sig åtlydd af densamma, då det var fråga om tionden
till presterna och om presternes giftermål m. m.
Nu blefvo goda råd dyra för de holsteinska
småtyrannerna. Hvarhelst Holsteinarne träffades,
blefvo de nedgjorda. Då sammanträdde de holsteinske
herrarne i Lunds domkyrka för att öfverlägga om hvilka
mått och steg borde tagas för att dämpa det allt mer
omkring sig gripande upproret. Knappt hade emellertid
herrarne hunnit samla sig i kyrkan, förrän Skåningarne
voro derutanför till ett stort antal. Och Skåningarne
stodo ej länge och öfverlade om hvad som borde göras,
vedergällningens stund var kommen, hvarje öga brann
af hämd och hvarje hand knöt sig omkring svärdet
eller yxan.
Inom några ögonblick voro kyrkdörrarne krossade,
och de förskräckte holsteinske herrarne sågo den
vilda hämdgiriga hopen rusa in under de heliga
hvalfven och förbi helgonen och de många altarne och
sidokapellen. Någon utväg till räddning fans icke,
och något hopp att med vapen i hand slå sig igenom
fans ej heller.
Trehundra Tyskar skola den gången hafva fallit i
Lunds domkyrka.
Men en sak var att frigöra sig ifrån det närmast
hotande onda, en annan att för framtiden försäkra
sig om sitt mot de rofgiriga Tyskarna. Att ensamma
påtaga sig striden mot de holsteinske grefvarne,
det öfvergick Skåningarnes krafter. De måste se sig
om efter en herre, hvars makt kunde bjuda grefvarne
spetsen.
Närmast hade naturligtvis varit deras rätta herre,
konung Christofer. Vi veta dock huru föga värdt det
var att vänta någon hjelp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
