- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen /
637

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åtskilliga tilldragelser inom riket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En af de ofvannämnda kyrkoherdarna, Gerhard i
helga Trefaldighetskyrkan, skickade samtidigt ett
vittnesintyg rörande samme man. Bernhards hustru
hade en gång förebrått honom, »att han förfört
henne och att han vore en affälling», hvartill dock
Bernhard icke svarat ett ord, men blifvit synbart
förvirrad. Detta hade kyrkoherden sjelf hört och sett,
och jemte honom en Henrik Kruse, som dock var död,
när hans vittnesmål kräfdes, och således lämpade sig
särdeles väl att åberopa. Bernhard skulle vidare
hafva bedt kyrkoherden att för Guds skull icke yppa
hvad han hört för någon. Vid ett annat tillfälle hade
Bernhard i kyrkoherden Gerhards och några andres både
andliges och verldsliges närvaro blifvit beskyld för
att vara en affälling. Bernhard hade dertill svarat
endast detta: »viljen I förevita mig, att jag varit
en god man?»

Detta är nu det enda, som dessa bref upplysa
om Bernhard läkare. Han »säges» hafva förfört
sin s. k. hustru, han »beskylles» för att vara en
affälling, men intetdera bevisas, än mindre säges det,
hvaruti den hans förvillelse består, som man önskar
att han måtte erkänna och öfvergifva. Men vi hafva
icke ansett oss böra förbigå honom alldeles onämnd,
emedan dessa bref innehålla ett af de få spåren från
dessa tider om idkandet af en vetenskap, som dock
för ett sundt och oförsvagadt folk, sådant som det
svenska då för tiden, var temligen obehöflig[1]

Ett par namn på sådana män, som idkade läkarekonsten,
må vi i sitt sammanhang här anföra.

Samtida med denna Bernhard namnes nämligen en Johannes
såsom stadsläkare i Visby. Han dog år 1343. För dessa
helt och hållet enskilda män och tilldragelser är det
naturligt, att intet med visshet kan sägas, men tanken
ligger nära till hands, att då liksom understundom
i våra dagar besynnerliga medel kunna begagnas för
att aflägsna en besvärlig medtäflare i yrket. Var
dertill Bernhard ett föremål för förföljelse från
kyrkans sida, kunde frestelsen vara stor nog att söka
bidraga till att hellre fälla än fria.

En annan man af yrket, men af vida högre anseende,
var konung Magnus Erikssons egen läkare Lars
Johansson.
Han kallas »en stor mästare i läkedom»
och fick till och med till äkta en jungfru ur en af
Sveriges då mest ansedda slägter, Ulf Gudmarssons
och S:t Birgittas dotter Cecilia. Detta äktenskap
åstadkoms dock genom konungens föranstaltande.

Några år senare, mot slutet af Magnus Erikssons
regering, inträdde i det då nyss stiftade Vadstena
kloster en jungfru af förnäm härkomst, Margareta
Lassadotter,
som sedermera erhöll mycket beröm för
det sätt hvarpå hon förstod att iakttaga den påbjudna
»heliga ödmjukheten» och särskildt för sin ovanliga
skicklighet i åderlåtning.


[1]
Vi hänvisa till det föregående, der vi omtala
att hertig Erik åtföljdes af sin läkare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0641.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free