Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tilldragelserna inom Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och stängslet för hans riken och således ej kunde
vara i främmande händer, utan att krig och otaliga
andra olyckor deraf skulle uppstå för honom sjelf,
hans undersåtar och hans efterkommande, var det hans
ödmjuka bön till påfven, att han (påfven) af sin
apostoliska maktfullkomlighet ville godkänna och
bekräfta hans och hans efterföljares rätt att behålla
och besitta nämnde landskap, samt att det tillika
måtte blifva förklaradt, att, om det lyckades honom
förvärfva andra danska landskap och befria dem ur
tyrannernes händer, han skulle hafva påfvestolens
uttryckliga tillstånd dertill, så mycket mer som
Danmarks rike aldrig varit kejsardömet underkastadt,
men endast varit skattskyldigt till den romerska
kyrkan, hvilken skatt konungen allt framgent vore
villig att utbetala».
Må man icke förundra sig öfver denna konungens
skrifvelse till påfven, må man komma i håg att
det skrefs 1338! Vi hafva ju sett ändå vida mera
underdåniga skrifvelser till påfven från andra
konungar. Utan tvifvel var det ganska riktigt att
försäkra sig om den dyrköpta besittningen genom
påflig bekräftelse. På dessa tider var en påflig
bekräftelse af ganska stor betydelse, och en påflig
bannlysningsbulla hotade enhvar som då sökte göra
egaren det bekräftade stridigt.
Men det var äfven ur en annan synpunkt nödvändigt för
konungen att söka denna bekräftelse hos påfven. Ty
påfven betraktade sig och ville af verlden betraktas
såsom Danmarks länsherre. Det är visserligen sant,
att påfvarnes påstående i detta afseende grundade sig
helt och hållet på ett misstag eller en misstydning af
den skattskyldighet, som hvarje rike i kristenheten
var underkastadt, nämligen Peterspenningen, men
då det nu var förhållandet att detta anspråk hos
påfvestolen verkligen fans till, och då det å en
annan sida var af fördel för konungen att vinna den
omtalade bekräftelsen, finner man konungens bref helt
naturligt och i sin ordning.
Det var nu rörande denna sin anhållan, som konungen
erhöll svar från påfven, ett svar som ingalunda
motsvarade hans förhoppningar.
»Så högt» – skrifver påfven – »han än satte konungen
och hans arfvingar i sin apostoliska ynnest till
följd af konungens utmärkta hängifvenhet för kyrkan
och de förtjenstfulla bevis, han hade gifvit derpå,
så fordrade dock både rättvisa och gammal sed vid
den påfliga curian, att man ej kunde skrida till
bekräftelse af någon besittningsrätt till verldsligt
gods, utan att först hafva undersökt förhållandena
och efter inkallelse och hörande af vederbörande
hafva erfarit sanningen. Påfven fann således, att han
icke borde meddela den sökta bekräftelsen, men var
deremot villig att göra konungen till behag i allt
annat, som kunde vara honom kärt och nyttigt. Dock
varnade han konungen, ehuruväl han hoppades att det
var öfverflödigt, från allt förbund med dem, som voro
emot kyrkan, och med deras anhängare.»
Om påfven med de sista orden afsåg endast en allmän
uppmaning eller några enskilda personer, derom är
man numera alldeles okunnig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
