Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige och Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en ny dag började för Danmark. »Men berättelsen om
denna bedrift» – säger en dansk historieskrifvare
– »är visserligen så till vida gladare, men
icke synnerligen hyggligare än berättelsen om
rikets upplösning. Icke en enda stor och härlig
bragd utmärker hela denna tid. Det var med list,
som man kämpade mot list, med våld mot våld, med
ocker mot ocker, med trolöshet mot trolöshet; och
Valdemar Atterdag segrade, emedan ingen annan var så
genomträngd som han af den sanningen, att öre lagdt
till öre gör till slut en riksdaler; emedan ingen
annan var så slug i begagnandet af alla möjliga
bivägar och genvägar och omvägar, der den raka
vägen var stängd; emedan han lätt tröstade sig öfver
vissheten att en sak icke ville lyckas honom i dag
med vissheten om att »i morgon er der atter en dag!»
– ett ordstäf som han vid alla tillfällen förde på
tungan.»
Den danska bonden fick under Valdemar Atterdag ganska
hårda dagar och suckade under oerhörda pålagor, så
att mången till och med tyckte, att han icke hade
det bättre än under Tyskarnes herravälde, men tvärtom
hälften värre, och Valdemar kallades till och med den
onde. Han måste också kämpa mot beständiga uppror,
synnerligast af Jutländarne.
Men Valdemar Atterdag lemnade dock, som vi få se,
Danmark ostyckadt efter sig vid sin död.
Medan de nordtyske furstarne, jemte Holsteins
grefvar och hertig Valdemar i Sleswig, tillsatte
konung i Danmark, var konung Magnus i mellersta
Sverige och i Stockholm. Den 6 Maj 1340 hade han
der med sina rådsherrar vigtiga öfverläggningar
rörande tillsättandet af Linköpings biskopsstol,
som blifvit ledig efter gamle biskop Carl, som dog
1338. Ett bref uppsattes och afsändes till romerska
kyrkans kardinaler, hvari de närvarande förklara
att konungen aldrig rekommenderat någon annan än
erkedjeknen Johannes i Upsala och efter hans död hans
broder kaniken Peter i Upsala, konungens kansler,
äfvensom att de rekommendationsbref, som biskop Egisl
i Vesterås föregifvit sig hafva fått af konungen till
denna plats, voro falska.
I afseende på sjelfva besättandet af den lediga
biskopsstolen må nämnas att konungens kansler, Peter,
verkligen, blef biskop i Linköping, der han satt
till år 1351, då han blef erkebiskop efter erkebiskop
Heming[1].
Ifrån Stockholm drog konungen söderut nedåt Skåne,
dit äfven alla de i Stockholm församlade rådsherrarne
begåfvo sig och så småningom ankommo. Desse rådsherrar
voro de redan för oss från flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
