Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den inre styrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke om deras brytande och uttagande ur sjelfva malmen, men det ena
förutsätter det andra. En af de allra äldsta sagorna, den om
Vaulunder smed, säger uttryckligen, att Vaulund »brutit sina rikedomar ur
bergen och konstfärdigt smidt dem till de dyrbaraste smycken.» Det
gamla Jernbäraland, såsom Dalarne i äldsta tider kallades, tyckes äfven
tala för, att jern smältes af egna malmer.
Det är derför dock icke sagdt, att jerngrufvor funnos eller
bearbetades. Dertill fordrades helt visst en kännedom i så väl mekanik som
kemi, hvilken då saknades, enär dessa vetenskaper då voro föga kända
eller helt och hållet obekanta. Men vi hafva från dessa äldsta tider
namnet på ett slags jern, som ganska lätt kunde frambringas. Det är
myrjernet. Myrmalmen[1] ligger på många ställen
hos oss upp i dagen,
och i en mängd sjöar och kärr utgöres botten af godartade och rika
malmer, och samma slags malm finnes äfven på bottnen och vid brädden
af en mängd vattendrag. Att nu af denna malm frambringa sjelfva
metallen fordras endast eld och bläster för läderbälg. Man gräfde en
grop i jorden, lade erforderligt kol och malm deri, och med äfven
svag bläster nedsmältes myrmalmen till små »färskor», som fått namn
af »bläster» eller »myrjern». Detta sätt att tillverka jern är ännu icke
alldeles bortlagdt. I öfra Dalarne och andra aflägsna orter begagnas
det ännu och kallas der hedningabläster eller myrbläster.
Osmunds-smidet sammanhänger på det närmaste med denna
myrjernstillverkning och är det äldsta smidet i vårt land. Man omsmälte
i en grop för träd- eller läderbälg det genom nyss anförda smältning
erhållna myrjernet, och förvandlade det derigenom till smidigt jern,
som sönderhöggs och jemnades till fyrkantiga stycken, hvilka sedan
utsmiddes.
Om jernets förädling till stål och den kännedom derom, som våra
fäder egde, hafva vi ingen bestämd underrättelse. Men stål och stålberg
omnämnes kort efter kristendomens införande.
Vi vilja nu se, huru denna bergsbruksrörelse ordnades genom
utfärdade lagar och stadgar. Den äldsta, utfärdad för vestra berget i
Nerike, är af år 1340. Fjorton år derefter eller år 1354 utfärdades
en stadga för Norbergs bergslag, och skulle enligt den Vikaberg,
Lindsberg och jernhyttorna å Silfberget[2] samma lag och rätt hafva som
Norberg. Enligt dessa stadgar och det här ofvan anförda kungabrefvet
finna vi följande ordning i bergslagen.
En »konungens fogde» tillsattes, som jemte 12 rådmän, hvilka
fogden sjelf egde att utse bland de bästa och förståndigaste männen,
skulle vara föreståndare för berget och bevaka så väl kronans som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
