Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den inre styrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom sådan, tills den först efter 100 år blef
antagen och stadfästad. Detta bevisas så väl af
många konungens bref som af en icke obetydlig mängd
handskrifna exemplar af densamma, hvilka finnas i
behåll.
Detta var Magnus Erikssons landslag eller medellagen,
som den också kallas, emedan den bildar liksom en
länk mellan de gamla landskapslagarna och konung
Christofers landslag. Den är en bekräftelse, en
slutsten, på det lagstiftningsarbete, som fortgått
under hela Folkungatiden allt ifrån Birger jarl,
och som helt och hållet utgått från konungarna.
Äfven städerna fingo nu en gemensam lag. De voro
numera en betydande medlem i samhället, och vi finna
fullmäktige från dem sammankallade till det vigtiga
mötet vid Mora Stenar 1319. Någon särskild lag för
dem fans icke från begynnelsen, ehuru de främmande
köpmännen från Tyskland erhållit tid efter annan af
konungarna bekräftade privilegier. Först Birger jarl
utfärdade en stadslag, den så kallade
Bjärköarätten.
På denna gamla Bjärköarättens grund lät Magnus
Eriksson utarbeta sin allmänna stadslag, som skulle
gälla för alla städer och köpingar i riket. Enligt
densamma voro stadens invånare, byamännen eller
köpstadsmännen – till och med benämningen bonde
begagnas om bestämmelser rörande den enskilda rätten –
indelade efter yrkena uti handtverkare och
köpmän. Tre marks förmögenhet skänkte borgarrätt,
fastighet skänkte valbarhet till stadens styrelse,
och en viss förmögenhet skänkte äfven byamännen rätt
att liksom frälsemännen bära vapen, något som vi veta
var förbjudet ända sedan medlet af förra århundradet.
Stadens styrelse utgjordes af fogdar och råd. Fogden
var konungens ombud. Rådet, som utgjordes af 4
borgmästare och 24 rådmän och som årligen omvaldes,
stod gent mot fogden såsom stadens ombud. Det kunde
besluta allmänna stadgar rörande staden och utöfvade
domaremakten genom en öfverdomstol, som bestod af
2 borgmästare och 12 rådmän, samt en underdomstol,
den s. k. Rätten ute å torgeno, som bestod af en
fogde å konungens vägnar och 3 rådmän.
Stadens utgifter bestredos dels genom inkomsten af
sakören och andra inrättningar för handeln (klädis
hvse, vågenne etc.), dels genom beskattning efter
taxering, som förrättades af ombud, valda af stadens
invånare (»allmoge»).
Vi hafva dock en stadslag äldre än Birger jarls
Bjärköarätt. Det är Gotlands stadslag. I inledningen
till densamma heter det att den tyske kejsar Lothar,
som regerade mellan åren 1125–1137 och således var
samtida med Inge den yngre, bekräftat Visbyboarnes
lag och rättigheter. Deras lag stadfästades sedermera
af Magnus Ladulås och förnyades af hans sonson Magnus
Eriksson.
Den sistnämnde förordnade äfven att staden skulle
hafva tvänne lagböcker, en på gutiska (gotländska)
och en på tyska, emedan en stor del af borgarena voro
tyskar. Båda lagböckerna skulle dock vara af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
