- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen /
671

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sanct Birgitta

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han dock tillfrisknade, så att de lyckligen återkommo till Sverige. Då
beslöto både herr Ulf och Birgitta att egna sina återstående dagar helt
och hållet åt gudliga betraktelser och ingingo i Alvastra kloster. Här
dog lagman Ulf Gudmarsson i Februari 1344.

Nu ökade Birgitta ännu mer både sin stränghet mot sig sjelf och
sin hängifvenhet åt gudliga ting. Liksom S:t Erik bar hon en
tagelskjorta närmast kroppen, för att späka sitt kött och döda alla sinliga
lustar; hvarje tanke på någon njutning af lifvet bannlystes, dagarne
tillbragtes under fasta, nätterna under bön och vako. Hon gick klädd
i grofva kläder och låg om nätterna på blotta bräder, endast med ett
täcke öfver och under sig. Hvarje fredag lät hon drypa droppar af
brinnande vax på sin blotta arm och hade ständigt i munnen en bitter
ört för att alltid hafva en påminnelse om Jesu lidande.

Må man icke med förnämt förakt blicka ned på detta bemödande
att i alla stycken träda i Jesu och apostlarnes fotspår. Det var dock
en sjelfuppoffring, som få äfven på den tiden egde styrka att
underkasta sig. Der fans hos Birgitta en sådan längtan och sträfvan efter
det eviga och oförgängliga, att allt, som icke enligt hennes tro ledde
henne närmare Gud, väckte hennes leda, hennes afsky. Det ligger visserligen
något svärmiskt, något öfverspändt i denna tidens tro eller vantro, om
man så vill, men der fans uti allt detta en lefvande känsla för det
öfversinliga och gudomliga, en brinnande andakt. Själen stämdes till
mottaglighet för det öfversinliga, hon blef mäktig att höja sig öfver det
jordiska och förgängliga till det eviga och oförgängliga. Genom det
gudomliga ordets underbara verkan i menniskans själ - sådan var
tidens tro - genom helighet i sinne och vandel trädde menniskan i
en omedelbar och obegriplig gemenskap med Gud och med hans englar.
Man kom på detta sätt helt naturligt till tron på verkligheten af Guds
omedelbara meddelanden till sina utvalda, till tron på andeuppenbarelser
och himmelska syner. Så var äfven fallet med Birgitta. Hon försatte
sig i andarnas verld, såg och talade med Frälsaren, med jungfru Maria,
englarne och många afsomnade heliga män, samt erhöll uppenbarelser
om heliga ting och om hvad som ske skulle. Enligt en anteckning i
Vadstena klosters dagbok var det samma år, som hennes man dog
eller 1344, som hon hade sina första uppenbarelser.

Några år efter sin mans död lemnade Birgitta sitt fädernesland
för att begifva sig till Rom[1]. Det skedde på Frälsarens befallning.


[1] Man har efter ofvannämnda Vadstena klosteranteckningar satt Birgittas
resa till Rom till år 1346. Men ett bref, som hon skref i Skeninge år 1348,
visar att hon ännu det året var qvar i Sverige, och det har mycken sannolikhet
för sig att hon icke företog sin pilgrimsresa förr än framemot 1350.

Det säges att hon under dessa sista år af sin vistelse i Sverige kommit
till konungens hof såsom hofmästarinna hos drottning Blanka och att hon derunder
ingalunda skonat det i hennes ögon allt för fria lefvernet omkring konungen,
utan med stränga ord straffat både konung och drottning, både hoftärnor och
den öfriga betjeningen för deras syndiga lefverne. Följden lärer dock icke
blifvit någon annan än den, att man drifvit gäck med den stränga fruns förmaningar.

Någon bestämd uppgift om detta hennes vistande vid hofvet hafva vi emellertid
icke, och den historieskrifvare (Messenius), som omförmäler det, är bekant
för sin otillförlitlighet. Det hindrar emellertid icke, att hon kunnat bestraffa hoflifvet
hos konung Magnus och gifvit honom sina råd och förmaningar tillkänna lika väl
som hon sedan gjorde med andra, konungar och furstar i Europa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0675.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free