Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sanct Birgitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herr Eggert icke skulle hafva något att frukta af Carl Ulfsson. Och
så begaf sig fru Katarina på väg i sällskap med tvänne förnäma fruar
och riksmarsken Gustaf Tunesson, en man som vi väl känna af det
föregående. Resan gick öfver Östersjön till Lybeck och sedan
landvägen till Italien. När de slutligen ankommo till Rom, var icke fru
Birgitta der, utan i Bologna[1], dit de ledsagades af mäster Petrus,
Birgittas skriftefader, hvarpå de följdes åt till Rom.
Åren gingo, det var snart 20 år, sedan Birgitta lemnade sitt land,
och på de 20 åren hade mycket timat der hemma i Sverige. En ny
konung regerade der, och Magnus satt fången i samma fängelse, der
den ädle men olycklige Magnus Birgersson setat. Men om allt detta
få vi snart taga närmare kännedom. År 1368 kommo Birgittas söner,
herr Carl och herr Birger, till Rom. Birger hade varit der förut
och hade nu på sin moders befallning tagit sin äldre broder med sig. De
båda bröderne voro hvarandra mycket olika. Carl Ulfsson var af ett
hurtigt sinnelag, rask och manhaftig, »en mycket kater och lustoger
herre», som han kallas i gamla handlingar, Birger mera allvarlig och
sträng till sinne och seder. Detta visade sig äfven i deras yttre. Birger
var allvarsamt klädd, herr Carl uppträdde deremot i all den tidens
ridderliga ståt. När modern med sina söner uppvaktade påfven, var
herr Carl klädd i full ridderlig skrud med hermelinskjortel, gyllene
riddarkedja om halsen och silfverbälte om lifvet samt mycken annan
prydnad. »Carl är verldens son», sade påfven, »men Birger är sin moders!»
Birgitta föll dervid på knä och båd om syndernas förlåtelse för sin
son, eftersom man den tiden trodde liksom ännu i de katolska länderna,
att påfven kunde förlåta menniskornas synder. Påfven lyftade
vid denna moderns begäran med handen på herr Carls silfverbälte och
öfriga prydnader och sade: »Denna tyngd är honom börda nog att
bära till syndabot». Men Birgitta var dock ej tillfreds dermed utan
sade: »Helige fader, skilj honom från synderna, jag skall nog skilja
honom från bältet».
Hade Birgitta skäl till bekymmer för den verldsligt sinnade sonen,
medan hon var i Rom, så fick hon det ännu mera i Neapel. Här
satt drottning Johanna på tronen, ung, skön och dertill enka. Hon
hade yttrat den önskan att få se och lära känna den heliga frun från
det långt aflägsna landet och hennes dotter, om hvars ovanliga både
skönhet och gudlighet hon hört så mycket berättas. Derför tog Birgitta
med sina barn vägen öfver Neapel, när hon 1371 företog sin
pilgrimsresa till Jerusalem. Hon var på denna åtföljd af priorn i
Alvastra Mäster Peder, kapellanen Gudmar Fredriksson och tvänne tjenare.
Drottning Johanna mottog dem i full konungslig skrud, omgifven
af hela sitt hof. Birgitta och hennes dotter voro klädda som vanligt
i sin gråa klosterdrägt. När de inträdde i den praktfulla konungasalen,
sågo alla ögon med vördnad till fru Birgitta, och det är sagdt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
