Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Valdemars tåg till Visby 1361 - Konung Magnus försöker återvinna Skåne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händer. Öboarne slogo ihjäl de danska
fogdarna och gåfvo sig åter under svenska kronan.
Konung Magnus försöker återvinna Skåne.
Knappast har någon varit så omgifven af hemliga och
uppenbara fiender, som Magnus Eriksson var det nu. Man
må derför ej undra, om alla hans planer öfverkorsades,
alla hans försök omintetgjordes. Vi hafva sett,
att långt ifrån att, som rimkrönikan gifver vid
handen, han skulle hafva bedt Valdemar »hjelpa sig»
mot Gotland, sökte han så väl förskaffa sig hjelp –
någon annan grund kunde ej gifvas för hans resa till
Estland midt i vintern – som, då detta icke lyckades,
varna och förbereda Gotländingarna. Det var allt hvad
han kunde göra.
Det på sin makt trotsande Visby hade ej satt tro till
konungens varningsbref, hade ej trott på en sådan
djerfhet hos den danske kungen. Helt visst anade
icke heller någon af de öfriga hansestäderna något
sådant. Underrättelsen om konungens landstigning,
Gotländingarnes nederlag och Visbys fall, som ganska
hastigt spriddes genom städerna, slog dem derför med
häpnad. En allmän ovilja och harm upplågade hos dem
mot iden listige konungen, som så fräckt kunde bryta
sina löften. De önskade nu ingenting hellre än ett
förbund med Magnus och hans son konung Håkan för att
gemensamt anfalla och hämnas på Valdemar.
Redan den i Augusti samlade sig utsedde från städerna
i Greifswald för att lägga råd härom. Enligt beslut
som här träffades fick ingen vid lifvets förlust föra
varor till Danmark, men både varor och krigsfolk till
Sverige och Norge.
Från Sverige kommo i medlet af Augusti sändebud att
underhandla rörande samma ärende. Desse sändebud
voro biskop Nicolaus i Linköping, Erengisle jarl,
drotset Nils Thuresson, Johan Hjerne, Peder Bonde,
Bengt Filipsson, Bo Jonsson, Anund Hemmingson,
Thorkil Erengislesson, Arvid Gustafsson och Carl
Ulfsson. De hade med sig öppna fullmakter försedda
med konungarnes underskrifter och sigill, något som
skulle tala för ett stort förtroende från konungarnes
sida, om icke så väl herrarnas missnöje och afvoghet
i allmänhet som särskildt den omständigheten, att de
fleste af dessa tillhörde konungens afgjorda motparti,
talade mera för en nödtvungen än en frivillig åtgärd
af förtroende. De erhöllo visserligen med sig bestämd
föreskrift huru långt de egde rättighet att gå i
medgifvanden, hvaribland uttryckligen nämndes, att
de icke fingo pantsätta något slott eller landskap
– men vi känna genom det föregående alltför väl dessa
herrars egenmäktighet för att veta, det de icke skulle
anse sig bundna deraf.
Sändebuden kommo till Lybeck den 22 Augusti, och här
utgåfvo de ett bref om upphörande af all hittills
varande stridighet mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
