Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Magnus försöker återvinna Skåne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lybeckarna å ena och konungarna å den andra sidan,
så att alla tvister mellan dem skulle anses bilagda.
Från Lybeck begåfvo de sig till Greifswald. Dit
församlades då sändebud från alla städerna vid
Östersjön och äfven andra städer för att öfverlägga
om vilkoren för det förbund, som nu skulle ingås mot
Valdemar. Förbundet kom också till stånd den 8 och
9 September. Magnus och Håkan skulle lemna 2,000
man och ett motsvarande antal fartyg till kriget
samt som säkerhet till städerna öfverlemna Bohus och
Marstrand eller också Varberg. Blef Skåne eröfradt,
skulle dessa slott utbytas mot Helsingborg, Skanör
och Falsterbo, med underlydande m. m., men, om detta
icke lyckades, skulle de behålla Bohus och Marstrand,
tills omkostnaderna blifvit ersatta. Städerna skulle
utrusta 2,000 man liksom konungarne, och båda börja
kriget på samma dag. – Dessutom öfverlemnade de
svenske herrarne åt städerna nya och mycket utvidgade
frihetsbref för båda rikena.
Enligt den ofvannämnda instruktionen skulle
den gjorda öfverenskommelsen underställas de
båda konungarna. Men brefven, försedda med de
kungliga sigillen, öfverlemnades genast till
städerna, och städernas bref emottogos för att
öfverbringas till konungarne. Vi se således, att
de svenska sändebuden ej blott öfverskredo sina
instruktioner i afseende på vilkorens uppgörande,
de öfverskredo dem äfven derutinnan, att de icke
lemnade det slutliga afgörandet åt de båda rikenas
konungar. Huru föga de bekymrade sig om hvad konung
Magnus skulle säga derom, så synas de emellertid,
synnerligast för hvad beträffade konung Håkan och
Norge, hafva hyst vissa betänkligheter att bekantgöra
sina åtgärder. Åtminstone fick denne senare aldrig
se de bref från städerna som sändebuden hemfört. Han
klagade sjelf deröfver längre fram (år 1379). »Min
herr fader» – sade han – »öfverlemnade med fullt
förtroende åt dessa sändebud sina pergamentsbref,
försedda dessvärre äfven med vårt insegel, eftersom
vi då voro oerfarna och ej hade uppnått en mognad
ålder. Detta skedde, för att de, sedan de kommit
öfverens om förbundsvilkoren, skulle komma till
vår fader och oss, men icke under någon annan form
eller på något annat vilkor dessförinnan utlemna
dem. Nu deremot utlemnade de dem till städerna,
men städernas bref gömde de, så att vi icke en gång
fingo se dem. Häraf visar det sig, att de ingingo
denna dagtingan mera till vår faders och vår skada
än till någon nytta och gagn.
Det faller af sig sjelft, att intetdera af slotten
öfverlemnades till städerna. Lybeck och Stralsund
utrustade folk för att taga dem i besittning, men de
måste återvända med oförrättadt ärende, något som
icke kunde underlåta att väcka deras missnöje. Också
gingo krigsrustningarna trögt, och något krigståg på
den utsatta dagen blef icke af.
Dock fortsattes rustningarna, och ett fejdebref
skickades till Valdemar. Sändebudet fordrade genast
svar, och kungen skall då hafva tagit brefvet ur
öfverbringarens hand och på baksidan skrifvit ett
hånande svar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
