Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus och Håkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Valdemar, af hvilken han nyligen fått Bornholm med
Hammershus, och nu ville han visa konungen
sin goda vilja genom att låta qvarhålla den
holsteinska grefvinnan. Det skedde med all möjlig
höfviskhet, men den unga bruden suckade dock såsom
fånge. »Det skedde för att förekomma den stora synd
emot Gud och äktenskapslagen, som skulle göras,
om trolofvelsen mellan Håkan och Margareta skulle
brytas» – sade erkebiskopen i det han bugade sig för
sin förnäma fånge – »och han hade sjelf varit med
bland vittnena vid denna högtidliga akt.»
Ingenting kunde vara angenämare för Valdemar än
underrättelsen härom, och han var ingalunda den som
påyrkade den grefliga jungfruns hemskickande, tvärt
om söktes alla möjliga skäl för att under sken af den
högsta ridderlighet qvarhålla henne. Innan vi skildra
utgången af hennes öde, måste vi dock framställa ännu
en händelse, som skall hafva tilldragit sig om hösten
1361 och våren 1362 i Sverige.
Enligt en anteckning i minoriternas i Visby annaler
af 1412, således skrifna ett halft århundrade efter
sjelfva händelsen, skall konung Håkan i samråd med
rådsherrarna hafva tagit sin fader till fånga i Kalmar
kyrka om Mårtensdag den 11 November och insatt honom
på Kalmar slott.
När man känner det goda förhållande, som varit
rådande mellan fader och son, och då krönikorna
eller i allmänhet handlingarna från denna tid
icke lemna minsta spår af någon osämja mellan dem,
förefaller denna anteckning af minoriterna i Visby
högst besynnerlig, och man är till och med färdig
att anse den alldeles osannolik, när man vidare
läser om anledningen, hvarför sonen fängslade
sin fader. Det skulle hafva skett – heter det –
emedan Håkan med faderns samtycke, men tvärtemot
riksrådets löfte bröt förbindelsen med Elisabet och
äktade Valdemars dotter. Nu hafva vi sett att något
sådant icke egt rum, ehuru herrarne af rådet mycket
egenmäktigt gifvit löften i konungarnes namn. Vidare
tillfogas, att, sedan Gotland och Öland blifvit tagna
af Valdemar, satte sig Sveriges adel upp emot konung
Magnus – och må hända kommer denna del af anteckningen
sanningen närmast.
Ty det är en känd sak och ingalunda något nytt,
att den svenska adeln – herrarne, som vi säga,
för att undvika en benämning, hvilken då ännu icke
begagnades – var upprorisk mot Magnus och begagnade
hvarje tillfälle att inskränka hans makt. Må hända kan
man redan i de underhandlingar, som af dem bedrefvos
utomlands så väl under detta som det följande året,
spåra tråden i en spånad, som, när den blef färdig,
slutade med den olagligheten att sätta en utländing
på Sveriges tron. För den statskloka meklenburgska
hertigen Albrekts skarpblick var det icke omöjligt
att redan för länge sedan se, hvad som kunde göras
i Sverige; han hade stått och stod i mycken beröring
med detta land, hade systematiskt bidragit att minska
sin svågers makt; han brann desslikes af begär att
vinna makt för egen räkning och en konungakronas
glans för någon af hans hus skulle sprida sitt sken
vidt omkring. Att denne man hade många vänner bland
den svenska adeln, är påtagligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
