Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt af Meklenburg och Magnus Eriksson, 1364-1371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af de redan bestämda vilkoren. Denna, som de kallade,
eviga fred skulle beseglas af alla domkapitel,
biskopar, prelater och abboter, alla riksråd samt
femtio de förnämsta riddare och svenner och slutligen
af tio de förnämsta köpstäderna i hvartdera riket.
Slutligen lofvade Valdemar i ett särskildt bref
af samma datum som fredstraktaten att försvara de
meklenburgska hertigarnes och deras arfvingars rätt
till svenska tronen, om konung Albrekt doge utan
manliga arfvingar, hvaremot dessa hertigar gingo
i borgen för att konung Albrekt skulle inom den 2
Februari 1367 bekräfta denna fredstraktat.
Man vore färdig att tro, det dessa underhandlingar
i Aaleholm endast hade för ändamål att lemna medel
i händerna åt underhandlarne sjelfva mot hvarandra
inbördes. Det ligger på en gång så mycket af både
förräderi och enfald i dessa fredsbestämmelser,
att man har svårt finna någon annan grund för deras
antagande af så statskloka hufvuden, som Valdemar
Atterdag och den gamle hertigen af Meklenburg. I alla
händelser voro vilkoren förträffligt egnade att skilja
Valdemar och Håkan från hvarandra, äfvensom att skilja
Albrekt från Sveriges rike, det förra, om Håkan, det
senare om svenska herrarne erhöllo kännedom om dem.
Hertigen vann dock sin hufvudafsigt, han vann tid,
och de följande händelserna trädde sedan på ett för
Valdemar oväntadt sätt emellan.
Kriget fortsattes alltså å nyo. Bergstrakterna kring
Jönköping voro dess skådeplats, äfvensom Kalmar.
Detta sistnämnda belägrades som bäst af konung Håkan
och hertig Erik af Saxen, medan ränkerna smiddes i
Aaleholm. Härunder bemäktigade sig konung Håkan äfven
Öland och Borgholm. Detta slott är ett bland de äldsta
i vårt land och omtalas redan under Magnus Ladulås’
tid. Huruvida några lemningar efter denna äldsta
befästning finnas qvar i Borgholms nuvarande ruiner,
är ovisst. Tornet Kärnan omtalas i äldsta tider. Det
skall hafva legat midt på nuvarande gamla borggården,
norr om den stora, som omslutes af Carl X Gustafs
praktfulla slottsbyggnad. I de nuvarande ruinerna
är det nordvestra tornet må hända det äldsta. Det
är mångkantigt, då deremot de öfriga äro runda;
murarne äro äfven tjockare och belägenheten sådan,
att man tydligen ser, det ändamålet med detta torn
varit försvar och icke prydnad.
Hansestäderna innehade nu detta slott. De höllo der
turvis besättning, men det synes, som om kostnaden
härför varit de enskilda städerna en alltför stor
börda, så att de gerna velat slippa undan detta
besvär. Nu var det Stettins och Greifswalds tur,
och borghöfdingen hette Fredrik Suderland. Dessa
städer anhöllo om hjelp på hansedagen i Lybeck 1366,
men fingo det besked att Fredrik Suderland skulle
förblifva på slottet till Mikelsmessan, då han skulle
aflösas af Greger Sverting på Rostocks vägnar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
