Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt af Meklenburg och Magnus Eriksson, 1364-1371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man känner föga om sjelfva detta möte. Albrekt
vägrade att bekräfta de hårda fredsvilkoren, dertill
förmådd mindre af de svenska herrarnes föreställningar
än af de förändrade förhållandena i allmänhet.
Det hade nämligen begynt uppväxa en storm mot
Valdemar, som snart utbröt med oemotståndlig fart
öfver hans hufvud. De preussiska städerna hade
redan långt för detta låtit utgå en uppmaning till
de öfriga städerna att ingå ett gemensamt förbund
mot Danmark. Detta kände meklenburgarne, och det
var med stod häraf, som konung Albrekt förkastade
de Aaleholmska fredsvilkoren. Valdemars våldsamma
ingrepp i städernas handel, förnämligast i det
indrägtiga fisket på skånska kusten, hade framkallat
detta missnöje, som äfven var verksamt mot konungen
i Norge, för det denne hade vägrat att bekräfta
städernas privilegier.
Mot dessa båda konungar, Valdemar och Håkan, voro
Meklenburgarne och städerna naturliga bundsförvandter,
och den gamle hertigen dröjde icke att rusta sig. Så
fort han och konungen återkommit från Kalmar, börjades
underhandlingar med de svenska herrarna om hjelp
från deras sida, och som det synes med en förvånande
framgång. Tvänne bref i det meklenburgska arkivet
från riddarne Carl Ulfsson af Ulfåsa, S:t Britas son,
och Erik Carlsson intyga detta. De äro båda af samma
innehåll, att riddarne »bevilja konung Albrekt och
hans fader, i anseende till den riket öfverhängande
nöd, hälften af inkomsterna för året af alla sina
gods, och lofva att förmå alla, som de kunna, till
en dylik bevillning samt att med all sin makt bistå
konungen för att tvinga dem, som icke vilja ingå på
dess erläggande.
Dessa bref äro daterade den 2 Maj 1367, och den 4 Juni
utfärdade konung Albrekt ett öppet bref, hvari han
lemnar sina rådgifvare Bengt Filipsson och Bo Jonsson
uppdrag att, jemte biskopen, inom Linköpings stift
uppbära den af frälset och presterskapet beviljade
krigshjelpen. Den kallas i brefvet »ett allmosebidrag
som aldrig oftare skulle begäras». Ett dylikt uppdrag
lemnades åt den ofvannämnde Carl Ulfsson och biskop
Thyrgillus för Strengnäs stift, och naturligtvis
utfärdades liknande bref för de öfriga stiften,
öfver hvilka konung Albrekt egde att råda.
Men underhandlingarna och öfverläggningarna mellan
städerna äfvensom de angränsande furstarna rörande
det stora förbundet, som afsåg ingenting mindre än att
eröfra hela det danska riket, drogo ut på tiden. Hela
sommaren 1367 förgick, utan ätt man kommit till
något afgörande beslut. Det ligger i sakens natur,
att hertig Albrekt skulle på det ifrigaste medverka i
detta förbund. På hansedagen i Stralsund den 24 Juni
slöt han sig till förbundet och begaf sig derefter
till Preussen för att påskynda afgörandet. Hans son
konung Albrekt, som mot slutet af året låg framför
Borgholm, sysselsatt med slottets belägring, utfärdade
härifrån en fullmakt för fadern att underhandla med
de wendiska städerna om ett förbund, som han före
midsommaren ville bekräfta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
