Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt af Meklenburg och Magnus Eriksson, 1364-1371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämsta anhängare Laurens Björnsson var då
befallningsman på slottet. Äfven på Aranäs vistades
konung Håkan vid detta tillfälle, detsamma Aranäs,
som konung Albrekt gifvit Gerdt Snakenborg till
belöning för att han skulle uppgifva Axevalla. Från
Aranäs utfärdade konungen den 28 Februari 1371 ett
bref till invånarne i Agnaholms län (Vermland), att
de icke skulle rätta sig efter någon annan än Erik
Kettilsson.
Emellertid kom det missnöje, som redan länge legat och
jäst i Sverige öfver den främmande konungen och hans
Tyskar, till utbrott. Allmogen i landskapen norr om
de stora skogarna Kolmorden och Tiveden reste sig och
uppmaningar utgingo till allmogen i de söderut belägna
landskapen att förena sig för samma ändamål, Tyskarnes
fördrifvande och konung Magnus’ befrielse. Det var
en folkresning, sådan som vi framdeles flera gånger
få tillfälle att se i farans stund. Förbittringen,
äfvensom orsakerna till resningen, synes bäst af den
skrifvelse som sändes från Uppsvearna till männen
»sunnanskogs», en skrifvelse som allraförst anföres
af Olaus Petri.
»Vi klaga» – skrefvo de – »inför Gud, inför Jesus
Kristus och hans moder samt alla helgon, alla goda
kristna, konungar, höfdingar, herrar och städer,
öfver det våld och den orätt, träldom och omildhet,
som I och vi och all Sveriges allmoge lidit af tyska
män, sedan hertigen af Meklenburg och hans son herr
Albrekt, som vår konung skulle vara, fick makt öfver
oss; vi klaga af rätt nöd, som vi kunna och måga
bevisa, hvar helst vi skola, och som vi ofta hafva
förestält herr Albrekt, som vår konung skulle vara,
men som är en rätt menedare och tillika med sin
fader en rätt förrädare af Sveriges rike, och hos
hvilken vi heller ingen lisa eller hjelp hafva fått,
som uppenbart är öfver hela detta land och uppenbart
vara skall, så vidt som kristendomen når; och uppsäga
vi härmed förenämnda herr Albrekt, hans fader och
alla Tyskar öfver hela Sverige tro och lydnad. De
hafva illa behandlat oss både till lif och lemmar,
och vilja vi hålla oss under Gud, hans moder jungfru
Maria och rikets skyddshelgon, samt under den ärlige
och gode herren, konung Magnus, fast han nu fången
är. Med all vår makt vilja vi hjelpa honom af hans
vånda och hoppas till Gud, att vi med honom skola
blifva under lag och rätt. Med alla dem, som med oss
vilja vara, vilja vi gladeligen lefva och dö, men dem,
som stå oss emot och icke vilja hjelpa oss, vilja vi
nederslå och förderfva. Låten oss höra att I ären
till, på oss skall intet brista. Vilja riksens råd
ställa sig i spetsen för oss, derom tigga vi gerna;
vilja de det ej, då skall skulden vara deras, ändock
att skadan är både deras och vår.»
Faran var verkligen stor för Albrekt. Han vågade
icke heller qvarstanna i landet, utan drog öfver
till Tyskland. Det var också något alldeles nytt
för dessa främlingar att se folket, bonden från
plogen, resa sig i massa för att taga hand om rikets
angelägenheter. Begreppet allmoge, sådant som det fans
hos oss, var för dem helt och hållet främmande. Det
behöfdes blott att riksens råd trädde i spetsen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
