Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt af Meklenburg och Magnus Eriksson, 1364-1371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna bondehär, för att kronan skulle flyttas från
Albrekts hufvud och åter på hans fånges, den gamla
konungens.
Emellertid kom bondehären tågande mot Stockholm,
det var i början af April 1371. Många herrar voro
med, särskildt de, hvilka förra året varit uppe
i Sverige och underhandlat om fred, samt flere af
konung Magnus’ gamla anhängare och sannolikt äfven
många af dem, hvilka förut hyllat Albrekt. Så voro
här bland andra riddarne herr Erik Kettilsson,
Ulf Jonsson (Jon Hafthorssons son), Magnus Sture,
Knut Algotsson, Birger Thuresson, Fjalar Pijk samt
svennerne Ulf Jonsson (Blå), Peter Israelsson (Brahe)
och framför alla den orolige biskop Nils i Linköping,
som nu öfvergifvit Albrekt och förenat sig med sina
forna herrar.
Vid norra ändan af Edsviken i Sollentuna socken,
föga mer än en mil från Stockholm, slogs läger.
I Stockholm blef stor uppståndelse. Man fruktade
högeligen en belägring. Riksmarsken Carl Ulfsson,
Bengt Filipsson och Bo Jonsson jemte flere af konung
Albrekts anhängare, som befunno sig i staden, sökte
afvända faran. Tillika med borgmästarne i Stockholm
begåfvo sig dessa herrar ut till det fiendtliga lägret
för att underhandla. Detta lyckades.
Den 15 April afslöts ett stillestånd, som skulle räcka
till den 25 Maj och sedan i fyra veckor ifrån den dag,
då det blef uppsagdt. Ej blott staden och slottet
med alla, som reste dit och dän, skulle kunna trygga
sig vid detta stillestånd, utan det skulle äfven
gälla för alla partiernas anhängare, bland hvilka å
Albrekts sida biskop Thyrgils i Strengnäs särskildt
nämnes. Stilleståndet skulle iakttagas, äfven om
konung Albrekt eller hans fader skulle anlända till
Stockholm före den bestämda tidens utgång. Konung
Magnus skulle hederligt och väl behandlas, och icke
bortföras från Stockholm hvarken till lands eller
vatten. Bo Jonsson, som sedan år 1369 var utnämnd
till »konungens väldiga embetsman», lofvade särskildt
att ej med olagliga skatter besvära de provinser och
städer, som han å konungens vägnar innehade, då han
af landet for, men deremot skulle bönderne vid lagligt
straff vara pligtige att på länsmannens bud erlägga i
hvarje folkland och härad vanliga utskylder med hvad
deraf ännu kunde innestå.
Man skulle hafva väntat sig att nu få se konung
Håkan i spetsen för en norsk här rycka den svenska
bondehären till hjelp. Må hända var det också hans
afsigt, eftersom hans förnämsta män stodo i spetsen
för denna folkresning; men han hade icke tillräckligt
krigsfolk hos sig, och den 16 Maj utfärdade han från
Lödöse ett bref, hvari han ålade bönderna i Opslo
stift böter för deras försummelse att efterkomma
hans påbud om utfareledning eller utskrifning till
krigstjenst. Hans män, som stodo i spetsen för
bönderna, vågade troligen icke lita på uthålligheten
hos denna här, när det blef fråga om en långvarig
belägring, och icke om ett afgörande med ens med svärd
och yxa på öppna fältet. Derför voro de böjda att gå
in på stilleståndet. Man må väl också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
