Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt af Meklenburg och Magnus Eriksson, 1364-1371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På sommaren detta år (1371) fann sig konung
Håkan tillräckligt rustad att företaga tåget mot
Stockholm. Han mötte intet motstånd under tåget,
som gick norr om Mälaren, och redan den 2 Augusti
befann han sig i ett befästadt läger utanför
Stockholm. Anteckningen härom i gråmunkarnes
klosterdagbok i Stockholm lyder så i öfversättning:
»År 1370 (1371) blef genom konungen i Norge Håkan,
Magnus son, ett fäste Konungsberg uppfördt mot
Stockholm». Huru vida nu detta verkligen var ett fäste
eller ett slott, är omöjligt att afgöra. Troligt är
emellertid att den nuvarande »Kungsbacken» vid norra
ändan af Drottninggatan i Stockholm bevarar namnet
af detta »Konungsberg».
Konung Albrekt hemkom ungefär vid samma tid
från Tyskland, men något krig blef derföre icke
af. Föreföllo några strider, voro de af en så
underordnad och ringa betydenhet, att ingen ansåg
det mödan värdt att uppteckna dem. Det är endast
genom ett samtida bref, som man kan sluta sig
till att fångar gjordes, och att sålunda strider
verkligen föreföllo. Men sjelfva afgörandet
försiggick genom underhandlingar, må hända äfven
ränkfulla. Åtminstone strider det icke mot det
sannolika, att den ofvannämnde biskop Gotskalk,
som nu följde med konung Håkan, varit verksam och
sprungit emellan de mäktiga herrarna å ömse sidor[1].
Man finner nämligen några, som hittills varit
konungarna Magnus och Håkan trogna, hafva öfvergått
på konung Albrekts eller rättare på hans anhängares
sida. De voro inalles fyra, herr Jon Hjärne, Ulf
Jonsson och Laurens Björnsson och, hvad man minst
skulle tro, Erik Kettilsson. Men innan vi närmare
vidröra detta, böra vi framställa en händelse, som
för utgången af hela denna strid och hela landets
öde under en lång tid var af en ingripande betydelse.
Konung Albrekt insåg mer än väl, att så hatade som han
och hans tyskar voro öfver hela landet, det blott hade
behöfts, att de herrar, hvilka stodo på hans sida,
öfvergått till motpartiet, för att det för alltid
skulle hafva varit slut med hans konungadöme. Det var
derför nödvändigt att försäkra sig om dessa herrars
tillgifvenhet, hans räddning berodde derpå. Och faran
kunde komma öfver honom hvarje ögonblick, eldarne som
syntes hvarje afton från konung Håkans läger, larmet
och stridslurarna, som hördes ända till slottet,
allt påminde honom om, att ingen tid var att förlora.
Då sammankallade han sina rådsherrar till
Gråmunkeklostret på Riddarholmen. Det var dagen före
Larsmessodagen den 9 Augusti.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
