Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt af Meklenburg och Magnus Eriksson, 1364-1371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi hafva följt honom från vaggan till hans graf,
vi hafva sett honom på höjden af lycka och anseende,
vi hafva sett honom i djupet af olycka och elände,
förrådd af sin egen son, utan vänner, omgifven af
falska smickrare, hvilka, mer statskloka än han, drogo
fördel af hans olyckor. Han har varit orätt bedömd
i våra häfder. Man har uteslutande tagit för sanning
allt hvad hans motståndare och fiender haft om honom
att säga, hvilket, om det också i mer eller mindre
mån var deras öfvertygelse, dock alltid blir blott
den ena sidans dom. Vi hafva sökt framställa äfven den
andra sidan, vi hafva sökt låta hans handlingar tala,
och de hafva lemnat en helt olika bild af konung
Magnus Eriksson. Det är också märkligt att medan
man i Sverige på allt sätt sökte skymfa Magnus med
lastmälen, finnes i Norge icke ens en antydan till
något sådant. Tvärt om kallades han der den gode,
milde konung Magnus, alldeles som vi sågo bönderna
i Sverige kalla honom, när de reste sig till hans
befrielse. Och så olika kunde ej Magnus vara till
lynne och seder i de båda rikena. Det är deraf ännu
mera klart, huru vrängt han hittills blifvit bedömd.
Konung Magnus Eriksson hade ett godt hjerta. Han
var af ett vekt lynne, ja, till och med svag, och
derför var det så lätt att bedraga honom. Tillika
synes det som om han haft ett visst begär efter
omvexling i kläder och seder. Men detta rör den
enskilda menniskan. Såsom konung ville han stå
fast vid den gamla goda seden att ej förtrycka
allmogen, och hans nyhetsbegär yttrade sig endast
uti förbättrade lagar och skärpta straffbestämmelser
mot de stores sjelfsvåld, och ett sådant nyhetsbegär
synes oss vara berömvärdt. Dertill var Magnus Eriksson
mera sparsam i sina gåfvor till kyrkor och kloster
än hvad hans fäder varit, också något, hvarför vi
icke kunna tadla honom, och något så praktfullt och
lysande hof, som hans far och farfar förde, veta icke
tidens handlingar någorstädes att tala om.
Året derpå, den 24 Oktober 1375, gick också konung
Valdemar Atterdag i Danmark till sina fäder. Hans
regering hade varit lika orofull som »hans käre
broders» i Sverige.
De sista ären höll Danmarks rike på att springa sönder
i hans hand, och freden, som slöts med hansestäderna,
var högst ogynsam, så att Valdemar icke gerna ville
gå in på den. Dock nödgades han dertill slutligen i
Oktober 1371, och följande året återvände han till
Danmark. Men icke heller hans dagar blefvo derefter
många. Han hade en längre tid lidit af gikt, som han
sökte lindra genom bad i kalla källor.
Valdemar dog på sitt jagtslott Gurre, i närheten
af Helsingör på Seland. Här i denna vilda, men
sköna trakt af Seland var det som han helst älskat
uppehålla sig, här och på Vordingborg. Dessa slott
älskade han så högt, att han skulle hafva sagt: »Jag
afundas icke Gud i himmelriket, om han blott vill
låta mig jaga på Gurre och Vordingborg evinnerlig»,
och ännu vet bonden att berätta en saga »om kong
Volmar och hans vilda jagt», eller »om den vilda
jägaren, som hvar natt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
