Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt af Meklenburg och Magnus Eriksson, 1364-1371 - Albrekt och Rådet, 1371-1389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på sin hvita häst jagar kring Gurre och Vordingborg,
följd af svarta hundar med glödande tungor, aktande
hvarken skogens hägn eller bondens korn. Och i
Gåsetornets ruiner eller Vordingborgs slottstorn
tillaga då sköna tärnor hans läger till nästa natts
ridt». En annan sägen låter honom gifva påfven,
som förmanat honom till större mildhet mot sina
undersåtar, följande svar: »Kung Valdemar helsar den
romerske påfven, lifvet hafva vi af Gud, riket af våra
undersåtar, vår egendom af våra fäder, vår tro af dina
företrädare; men denna sända vi dig härmed tillbaka,
om du icke lemnar oss i ro, lef väl!» – Dessa och
liknande sägner häntyda icke på någon kärlek från
folkets sida. Också veta vi att bonden till och med
kallade honom: den onde.
Nu sofva både han och Magnus
Eriksson, och händelsernas ström förde långt ifrån
ro och frid öfver deras grafvar till Nordens folk.
Albrekt och Rådet, 1371–1389.
Nu skulle konung Albrekt vara ensam herre öfver
Sveriges land. Vi säga: »han skulle vara» det,
ty vi veta mer än väl, hvem som var den egentlige
herskaren. Det var herrarne, de store, både lekmän
och prelater, och medelpunkten för dessa store var
riksens råd. Detta »riksens råd» är till saken utan
tvifvel lika gammalt som konungadömet. Tolf drottnar
omgåfvo Odin, förestodo offren och dömde mellan
folket, tolf de visaste män sutto ännu vid hednatidens
slut omkring konungen öfver domar och rådslogo öfver
svåra mål. Namnet »konungens råd» och sedan »riksens
råd» har deremot icke samma ålder. Det förra var det
ursprungliga. Benämningen »riksens råd» började först
användas under konung Magnus Erikssons minderårighet,
och båda benämningarna omvexlade sedermera, till dess
den af »riksens råd» slutligen blef den vanliga.
Genom konungabalken i Magnus Erikssons landslag
omkring 1350 stadgades rådets sammansättning. »Nu då
konung vald är» – heter det der – »då eger han sitt
råd att välja, först erkebiskopen och så lydbiskopar,
så många honom behagar bland dem, som i hans rike bo,
och andra klerker, som honom äro nyttige. Tolf ega
i konungens råd vara bland riddare och svenner,
och ej flere; de nu nämnde ega konungen sin ed
svärja. Konungen skall sitt rike styra och råda med
inländske män och ej utländske efter thy som gammal
lag och riksens rätt hafver af ålder varit; och ej
må utländsk man i hans råd tagas.»
Erkebiskopen var sålunda den ende sjelfskrifne
i konungens råd. Biskopar och andra klerker egde
konungen i rådet inkalla så många han fann nyttiga,
men af riddare och svenner ej flera än tolf och ingen
utländsk man. Antalet 12 öfverskreds dock icke sällan,
så att 1361 och 1364 voro de verldslige rådsherrarne
19 och 1434 ända till 42, det största antalet under
medeltiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
