- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen /
751

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt och Rådet, 1371-1389

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Rådets medlemmar voro fördelade på de särskilda
landskapen. Enligt Magnus Erikssons stadga om
interimsregering af år 1344 skulle det finnas
tre rådsherrar i hvarje lagsaga. Upland var
emellertid den landsdel, som var talrikast
representerad i rådet. Dernäst kommo Södermanland,
Småland, Vestergötland, Östergötland, Vestmanland,
Nerike. Finland hade åtminstone under den senare
hälften af 1400-talet åtskilliga medlemmar i rådet,
hvilka dock naturligtvis mera sällan kunde deltaga
i de svenska rådsmötena[1].

Riksens råd hade nu intagit en helt olika ställning
till konungen än förut. Det var icke längre konungen,
som efter godtfinnande infordrade sina rådgifvares
råd och följde det, om han så fann för godt, utan det
var nu konungens pligt att följa rådets vilja. Vi
hafva sett huru denna makt efter hand förvärfvades
och att medlen för detta förvärfvande icke alltid
voro de rätta.

Nu hade denna herremakt uppnått sitt mål. Den så
kallade förlikningen med Albrekt af den 9 Augusti
1371, som förflyttade all makt i rådets händer och
öfverlemnade åt de deri nämnda rådsherrarna att
sjelfva bestämma, hvilka som efter dem skulle vinna
inträde i rådet, var egentligen ingenting annat än
hvad som skedde redan 1319 och 1322. Det var äfven
då föreningar af de store, som togo riket om hand,
och det var så nu också. Den enda skilnaden ligger
deruti, att det nu var uppenbart emot konungamakten,
då det 1322 hettes vara för densamma. Då var konungen
ett barn, och de store förde styrelsen i konungens
namn. Nu var konungen lika vanmäktig som ett barn och
nästan mera beroende af herreföreningen än någonsin
förut.

Så länge konungen hade makt att sjelf utse sina
rådsherrar, valde han dem bland de mest ansedda
i landskapen. Biskoparne inkommo tidigt i rådet
och utöfvade stort inflytande, först som kanslerer
och sedan såsom sjelfskrifne medlemmar, hvilket de
efter hand blefvo. Det är synnerligast under Magnus
Ladulås, som man ser biskoparna och äfven ändra af
det högre presterskapet vara närvarande vid alla
vigtigare öfverläggningar. Det var under samma
konung som lagmännen inkommo i rådet, och redan
konung Birger kallar Tiundalagmannen, den förnämsta
i riket, »sin tro tjenistu man» (sin trotjensteman),
en omständighet af ganska mycken vigt, när man vet,
huru noga de gamla landskapslagarne voro om bondens
frihet och oberoende, hvilket ansågs upphöra, så fort
man var en annans tjenare.

Så väl biskoparne som lagmännen utöfvade ett stort
inflytande på folket. Deruti låg en nödvändighet för
deras närvaro i rådet. Hvad biskoparne beträffar,
ökades denna nödvändighet deraf, att desse endast
på detta sätt kommo i något närmare samband med
konungen. Vi veta nämligen, att presterne utgjorde
så godt som ett samfund för sig, med en främmande
herskare, påfven, till sitt öfverhufvud.


[1]
Jmfr O. Alin, Om svenska rådets sammansättning
under medeltiden, Upsala 1877, sid. I, 21.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0755.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free