Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt och Rådet, 1371-1389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Först efter ett par års förlopp började riddar Mats
tänka på sitt brotts försonande. Detta skedde genom
gåfvor till kyrkan, men fullkomligt uppgjord blef
icke saken förrän år 1377. Då erhöll den
mördade biskopens hofmästare Conrad von
Helpten genom rådets beslut af
efterträdaren, biskop Nils, en anvisning att för
sina och sina medtjenares fordringar återfordra af
de nämnda höfvidsmännen och borgherrarne, hvad de
tillegnat sig af tionden och sådana gods, som biskop
Gotskalk sjelf inköpt.
Emellertid beredde man sig i Linköping till nytt
biskopsval, och man var i allmänhet ense om personen,
nämligen den aflidne erkebiskop Peters systersson,
erkedjeknen Nils. Han var känd för utmärkta
studier, han hade tagit en grad i Orleans[1]
och var befryndad med rikets store. Då ankom till
domkapitlet ett bref från riksmarsken, riddar Sten
Bengtsson (Bielke). Marsken skref å rådets vägnar
och tillkännagaf, att rådet ansåg konungens kansler,
Arnold i Skara, böra utses till biskop i Linköping,
»så vidt kapitlet ville frälsa sin kyrka från
odrägliga lidanden och undvika det värre var än det
redan utståndna.»
Rådets genom marsken uttalade önskan blef dock icke
uppfyld, utan blef den ofvannämnde Nils vald. Vi hafva
redan förut talat om honom. Det var en man af mycken
kraft och mycket mod; han lemnade ett godt minne
efter sig. Man ville efter hans död förklara honom
för helig, hvilket dock icke beviljades, men väl att
han var salig. Biskop Nils var äfven författare. Vi
skola här nedan lemna prof på hans författarskap.
Efter biskop Bengt i Skara, som dog strax i början
af konung Magnus Erikssons regering år 1321, följde
under dessa tider icke mindre än sju innehafvare af
denna biskopsstol. Den siste af dessa var Nicolaus de
Kaln[2].
Han skall hafva blifvit biskop 1358 och var
således samtida med de sista striderna mellan konung
Magnus och herrarne samt deras konung. I den rimmade
biskopskrönikan säges om honom att »han i örlig led
mycken bedröfvelse och orätt». Han stod på Albrekts
sida och lånade honom en betydlig penningesumma,
för hvilken han fick Aranäs i pant. Likaså var han
med bland konung Albrekts underhandlare med konung
Håkan i Lödöse 1370. Han lefde till år 1386.
Han följdes på biskopsstolen af en tysk vid namn
Rudolf, som skall hafva varit konung Albrekts
frände och af honom blifvit stiftet påtrugad. Han
var »svikefull» – säges det – »och lät bortkomma
kyrkans klenodier, silfver och guld». Vi behöfva ej
tillägga, att han troget höll sig till sin frände,
konung Albrekt.
Strengnäs-biskoparne efter den myndige Storbjörn voro
af mindre vigt. En af dem, Thyrgils eller Thorkel,
som blef biskop 1360, hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
