Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den inre styrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hammarthridiung i Trögds härad i Upland. »Alla delegare
i skogen egde rättighet att dagligen hemföra två lass
hvardera under så lång tid som dem åsämdes, och böter
ålades den som hemkörde flera lass än de två. Ekar,
vare sig rå eller torra, fingo icke fällas, ej heller
något bärande träd eller hassel; axeldigra ekar och
drossvaler (tröskslagor) skulle huggas S:t Eliae dag;
ollon eller nötter fick ingen ur skogen bära flera,
än han kunde rymma i sin handske.» Uppsyningsrnan
skulle vaka öfver författningens efterlefnad. De
kallades hufvudmän, värnamän och thridiungsmän och
togos bland åboerna.
Likaledes utfärdades en förordning, att hvarje sex
bönder eller landtbor skulle årligen till fogden
aflemna ett vargskinn, till bevis att de fält en
varg. Stadgan utfärdades, emedan öfver hela riket
mycket klagades öfver den skada, som björnar och
vargar gjorde på folk och fä, och emedan påbudet om
vargskall i de gamla lagarna föga blifvit efterlefdt.
Om lika mått öfver hela riket utfärdades äfven
en förordning; »en spann» – heter det – »skulle
vara gångande öfver allt riket», och lika målkärl
sändes till alla rikets landskap. Östgötarne klagade
svårligen häröfver. Det nya spannmåttet var dem –
menade de – till mycken både tunga och förvillelse,
hvarför konungen skref till dem ett bref och sade:
»Hafven eder gamla spann i Guds frid, och veten det,
mina kära bönder, att vi vilja mycket hellre lisa
eder och fördraga eder gamla tunga, än vi vilja eder
någon ny pålägga».
Magnus Erikssons författningar och privilegier för
bergverket och kopparberget förnyades äfven och
stadfästades.
Dessa sistnämnda förordningar borde visserligen tala
till förmån för konung Albrekt, om de icke vid sidan
af hans svaghet för utländingarne och de allmänna
olyckorna, sjelfsvåldet och laglösheten krympte ihop
till ett intet.
I medlet af Augusti månad år 1386 dog den
mäktige drotsen, Bo Jonsson, och blef begrafven i
Vadstena. Genom sitt testamente hade han förordnat
tio de mäktigaste männen i riket till verkställare
af sin yttersta vilja och till förmyndare för
efterlefvande hustru och barn, och han hade dervid
varit så försigtig, att han äfven förordnat, hvem
som skulle träda i stället, i händelse någon af de
ursprungligen utsedde fölle ifrån. Dessa herrar
voro: biskop Nils i Linköping och biskop Thord i
Strengnäs, riddarne Carl Ulfsson, Birger Ulfsson,
Erik Kettilsson, Sten Bengtsson, Erengisle Nilsson
och svennerne Ulf Jonsson, Sten Bosson och Carl
Magnusson. Fölle någon af dessa ifrån, skulle Knut
Carlsson träda i stället för sin fader, Carl Ulfsson,
Thure Bengtsson i Sten Bengtssons ställe, Algot
Månsson i Birger Ulfssons ställe, Kettil Jonsson i
Erik Kettilssons, Thor Bonde i Erengisle Nilssons,
Magnus Kasa i Ulf Jonssons, Knut Bosson i sin broder
Sten Bossons och Arvid Bengtsson i Carl Magnussons
ställe.
Vi kunna föreställa oss, huru mäktige desse herrar
blefvo genom detta testamente, och, vi finna lätt,
huru drotset just genom denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
