Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt och Margareta, 1387-1397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjönko ned och en allmän oordning uppstod. Erik
Kettilsson gjorde då ett häftigt anfall på den del
af fienden, som befann sig på fast mark, hvarvid
Gerdt Snakenborg med sina ryttare genast tog till
flykten, en omständighet, som i väsentlig mån skall
hafva bidragit till slagets olyckliga utgång för
Albrekt. Gerdt Snakenborgs uppförande här, sammanlagdt
med den ynnest, hvari han sedan kom hos drottningen,
var så tvetydigt, att man kan vara frestad tro på
förräderi. För Albrekt sjelf och de ryttarskaror,
hvilka fördjupat sig i kärret, var det omöjligt att
göra någonting, de kunde hvarken komma fram eller
tillbaka. Med hvarje ögonblick, för hvarje rörelse
sjönko hästarne allt djupare ned, och både häst och
ryttare blefvo ett lätt byte för segraren.
Konungen sjelf och hans son, hertig Erik, grefvarne
af Holstein och Ruppin, biskopen af Skara samt en
stor mängd riddare togos till fånga. Tjugo riddare
skola hafva stupat på Albrekts sida, 8 på Margaretas,
och bland de senare Henric Parow och Lyder Kabolt,
som ett par månader derefter dog af sina i striden
undfångna sår.
När konungen fördes bort från stridsfältet och
fick se den gråhårige riddaren, som afrådt från
det okloka anfallet och som äfvenledes var fången,
skall han hafva utropat: »O, grauer, grauer, hätte
ich dir gefolget!» (O, gubbe, gubbe, hade jag följt
ditt råd!)
Drottning Margareta uppehöll sig under tiden i
Varberg, der hon afbidade slagets utgång, och hit kom
ett ilbud från slagfältet med segerbudskapet. Hon gaf
befallning om att fångarne skulle föras till Bohus,
dit hon äfven sjelf genast begaf sig.
Man har en mängd berättelser om huru drottning
Margareta nu lät sin fånge umgälla allt det hån och
all den smälek hon af honom lidit. Några verser ur den
ofvan anförda folkvisan gifva oss ett begrepp derom.
Och det var konung, herr Albrekt,
han träder genom dörren in,
och det var drottning Margareta,
hon ståndar honom opp igen.
»I varer välkommen, konung Albrekt!
mig hafver fast efter eder längtat,
I skolen vara fadder åt det barn,
som jag med munken hafver fångit!
I fjol vi eder till barnsöl bådo
och då ville I ej komma,
nu ären I kommen till kyrkogång,
eder till så liten fromma.
I hafven kallat mig munkedeja,
det vill jag icke vara,
det sämmer fast illa en fattig qvinna,
än mindre den drottning skall vara.
I hafven mig kallat munkedeja,
det månde I på mig ljuga,
det kom aldrig i min hug,
så hjelpe mig vår fruga![1]
I haf försvurit eder klädesed,
att hättan skulle I ej bära,
förrän I vunnit allt Dannemark
till Sverige med stor ära.
I hafven förlofvat eder klädesed,
I skulle ej med svärd utrida,
förrän I hafven vunnit allt Dannemark
och sofvit vid vår sida.
Den kungliga ed I svurit har,
den skolen I icke bryta,
I skolen oss gästa på alla våra slott,
och tornet skolen I njuta!»
Svarade henne konung Albrekt:
»I ären en valbyrdig qvinna,
beviser mig nåde! I ären af vår börd,
så liten är nu min fromma.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
