Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt och Margareta, 1387-1397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedermera i November var en stor samling af herrar
och prelater i Vadstena, der tvänne norska fruar
vigdes till nunnor. Följande året om sommaren
hade drottningen en sammankomst med Bo Jonssons
testamentsverkställare på Stegeborg, der ett slutligt
aftal gjordes om Bo Jonssons qvarlåtenskap. Herr Sten
Bosson, som var barnens närmaste frände på fäderne
sida, fick här ensam bestyrelsen öfver Bo Jonssons
gods och de panter, drottningen lemnat hans barn,
för de öfverlemnade slotten; de öfriga exsekutorerne
skulle vara fria för allt ansvar.
Men härunder fortforo de inre olyckorna, och
man ser icke att drottningen tog några mått och
steg för att hämma de kringsvärmande skarornas
mord- och röfvarbragder. Det ser nästan ut,
som om hon ville låta svenskarne riktigt med
besked känna behofvet af hennes mäktiga hjelp.
Ingen af herrarne heller gjorde något för att hämma
de olyckor, hvilka egentligen genom deras sjelfsvåld
dragits öfver landet. De befästade sig på sina gårdar
och de höllo möten med drottningen och ökade prakten
vid de kyrkliga högtidligheterna – men härunder fick
bonden utplundras och mördas och hans gård brännas,
utan att en hand höjdes till hans försvar.
Bönderne samlade sig på skogarna och sökte försvara
sig sjelfva, men utan anförare och sammanhållning
förmådde de intet uträtta. I Tillinge i Upland,
ungefär på samma ställe, der Magnus Erikssons öde
afgjordes, hölls äfven nu en strid. Men bönderne
tappade, och bergshöjden, som de intagit, fick deraf
namnet bonde- eller, skadaberget, som den bär ännu
i dag.
Men det var ej nog med röfvare till lands, äfven
hafven skulle öfversvämmas af sådana.
Så länge konung Albrekts anförvandter i Meklenburg
hoppades att genom underhandlingar utverka hans och
hans sons frigifvande ur fängelset, företogos inga
fiendtligheter derifrån. Men man insåg snart, att
detta hopp var fåfängt, och då utrustades på senhösten
1390 en flotta och en här att undsätta Stockholm. Men
en häftig storm, hvarvid ett skepp strandade nära
Öland och ett annat af sin befallningsman trolöst
fördes till Kalmar, gjorde att flottan måste vända
om.
Om våren 1391 lät ändtligen drottningen en här af
svenskar, danskar och norrmän rycka in i Sverige
och företaga belägringen af Stockholm. Då kom en
ny flotta från Meklenburg, och den inlopp lyckligt
i Stockholmsskären. Den anfördes af konung Albrekts
brorson, hertig Johan, och han hade först landstigit
samt härjat på Gotland och Öland, innan han seglade
upp mot Stockholm. Här voro tvänne skansar uppförda,
hvilka stängde inloppet. Den ena af dessa intogs
väl, men den andra måste belägras. Om – enligt några
uppgifter – hertigen detta oaktadt lyckats undsätta
Stockholm, eller om han till följd af underhandlingar
nödgats återvända med oförrättadt ärende, lemna vi
derhän, nog af, han återvände till Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
