Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget och frederna, 1809, 1810
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längs kusterna, der anfall öfverallt kunde
befaras. Ett sådant anfallskrig inom Sverige
hade likväl från Buxhöwdens sida mött så många
betänkligbeter, att kejsaren nu skilde honom från
befälet och uppdrog detta åt generalen af infanteriet
Knorring, med befallning att samla 20,000 man vid Åbo,
5,000 vid Wasa och 5,000 vid Torneå. Den första kåren
skulle på isen öfvergå till Åland och intaga denna
ögrupp, den andra öfver den likaledes isbelagda
Qvarken framtränga till Umeå, för att afskära
finska härens återtåg, samt den tredje anfalla denna
här i fronten. Sedan densamma blifvit skingrad eller
fången, skulle båda kårerna skyndsamt framtränga till
medlersta delen af Sverige, dit hufvudstyrkan skulle
öfvergå från Åland, hvarefter alla tre skulle förena
sig i Stockholm, förstöra svenska skärgårdsflottan
derstädes samt tvinga Sverige till fred. Ryske
generallöjtnanten furst Bagration skulle leda tåget
till Åland, generallöjtnanten Barclay de Tolly det
till Umeå och generalmajoren Schuwaloff det till
Torneå.
När denna plan skulle bringas till verkställighet,
mötte likväl långt flera hinder, än man beräknat
vid dess uppgörande. Tvänne månader förgingo,
innan man hann samla tillräckliga lifsmedel för de
aftågande kårerna och dessa kunde anlända till sina
samlingsplatser. Knorring ansåg omöjligt att kunna
sammandraga mer än 16,000 man för anfallet mot Åland,
dit trupperna skulle ankomma utmattade af ett tio
mils tåg öfver isen under den starkaste köld, utan
någon hviloplats under vägen. Vid framkomsten skulle
man mötas af uthvilade svenska trupper och, äfven om
man lyckades besegra dessa, skulle man derefter nödgas
återvända till Finland, för att icke vid islossningen
afskäras derifrån af de fiendtliga flottorna. En
öfvergång till Sverige åter skulle sätta ryska hären
i den mest förtviflade belägenhet och ovilkorligt
bringa den i fångenskap. Dessa betänkligheter, desamma
som Buxhöwden förut yttrat och Knorring då varit
den ifrigaste att klandra, väckte hos kejsaren stor
förtrytelse, och krigsministern Araktschejeff reste
i början af Mars 1809 till Åbo, för att, i trots af
Knorrings alla invändningar, bringa företaget till
verkställighet.
Likartade invändningar mötte emellertid äfven från
befälhafvarne för de båda öfriga kårerna, och det
behöfdes hela Araktschejeffs oböjlighet samt fruktan
för hans inflytande hos kejsaren och hans oförsonliga
hämnd, att slutligen förmå de motsträfviga generalerne
till det vådliga företagets fullföljande.
Generalmajoren Georg Carl von Döbeln, som redan
i Oktober 1808 blifvit, ännu medan han var qvar i
Brahestad, förordnad till befälhafvare öfver svenska
trupperna på Åland, hade, sedan han öfvergått till
Gefle, der insjuknat och först vid jultiden kunnat
begifva sig till Stockholm, der han i slutet af
Januari 1809 fick konungens löfte, att åländska
fördelningen skulle ökas till 10,000 man och
hvarjehanda förråd ofördröjligen dit afsändas. Den
utgjorde emellertid, vid Döbelns ankomst till Åland
den 9 Februari, icke öfver 9,000 man, af hvilka endast
omkring 5,000 voro stridbara. Flera åtgärder vidtogos
nu för ett kraftigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
