Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Johan före tronföljarevalet - Riksdagen i Örebro 1812
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han hos kejsaren blifvit beskyld att hafva mot honom konspirerat. Vid ankomsten till Paris fick han ytterligare befallning att genast begifva sig till sitt furstendöme Ponte Corvo, men förklarade, att han ej underkastade sig denna befallning, utan hellre lemnade hvarje offentlig befattning och öfverginge till det enskilda lifvet. Detta beslut uttryckte han så bestämdt, att krigsministern, för att undvika anstötligt uppseende, tog på sitt ansvar att ålägga honom afresa till Wien för att personligen meddela sig med kejsaren.
De sammanträffade kort innan fredsfördraget mellan Frankrike och Österrike undertecknades i Schönbrunn den 14 Oktober. Mötet dem emellan var ganska stormigt, men slutade emellertid med att kejsaren erbjöd Bernadotte att blifva generalguvernör i Rom, med 2 millioner francs i årligt underhåll. Tills vidare fick han dock stanna i Wien, för att biträda stabschefen vid åtskilliga anordningar, innan österrikiska området utrymdes af fransmännen. Sedermera, efter hans återkomst till Frankrike, dröjde det ännu flera månader, innan hans afresa till sin nya befattning i Rom, hvarför han visade sig föga hågad, företogs, och under tiden gjordes honom det här ofvan omtalta erbjudandet att blifva tronföljare i Sverige, hvilket ytterligare förhindrade denna resa och slutligen föranledde dess inställande, emedan en långt högre bestämmelse, än som väntat prinsen i Rom, nu kom honom till del. [1]
Till det yttre åtminstone rådde nu åter ett godt förhållande mellan Napoleon och Bernadotte, och i Sverige kände man icke, att det varit annorlunda; men i sjelfva verket voro båda lika belåtna att skiljas åt. Napoleon var ej okunnig om, att, oaktadt hans lysande framgångar, mycket missnöje var rådande i Frankrike, och Bernadottes ovänner hade ej underlåtit antyda, att de missnöjde lätt kunde samla sig kring honom, hvilket väl ock varit hufvudsakliga anledningen, att Napoleon uppdragit åt honom guvernörskapet först i hansestäderna och sedermera i Rom, hvarigenom han hölls aflägsnad från Frankrike. Bernadotte, å sin sida, önskade ingenting högre än att komma i en mera oberoende ställning till Napoleon, af hvilken han visste sig vara misstrodd och hvars öfverlägsenhet han fann tryckande. Det var också visst icke för att blifva Napoleons redskap i Sverige eller der fortsätta sitt beroende af honom, som Bernadotte antagit den honom erbjudna tronföljare-värdigheten — och detta dröjde ej att visa sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
