Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påräkna mer än omkring 70,000 man, emedan de öfriga
erfordrades till observations-kårer mot särskilda
franska fördelningar och fästningar.
Den 10 Augusti afbröts kongressen i Prag, sedan
Napoleon förkastat de allierades fredsvilkor, och den
12 förklarade Österrike krig mot Frankrike, hvarefter
fiendtligheterna åter begynte den 16 Augusti, då
tiden för det afslutade stilleståndet gick till ända.
Vid fälttågets början samlades nord-armén i trakten
af Berlin, så koncentrerad, att efter halfannan
dagsmarsch 70,000 man kunde förenas på samma
punkt. Den 15 Augusti förlades högqvarteret till
Potsdam. General Adlercreutz var fortfarande chef för
hela den förenade härens generalstab och hade under
sig generalmajorerne friherre Johan Henrik Tawast och
grefve Gustaf Löwenhielm såsom generaladjutanter för
inre och yttre ärendena. Första svenska fördelningen
kommenderades nu af generalmajoren friherre Carl
Henrik Posse, den andra af generallöjtnanten
friherre Johan August Sandels och den tredje
af generallöjtnanten friherre Eberhard Ernst
von Vegesack. Generallöjtnanten Anders Fredrik
Skjöldebrand förde befälet öfver svenska kavalleriet,
som utgjorde en reservdivision, och generaladjutanten
Charles de Suremain fick befälet öfver artilleriet.
Kronprinsen hade visserligen nu betydande
stridskrafter under sitt befäl, men de voro af
mycket skiljaktiga beståndsdelar och största antalet
trupper utgjordes af preussare, hvilkas befälhafvare
under det upplösningstillstånd, hvari Preussen råkat
sedan 1806, vant sig vid så mycken sjelfrådighet,
att öfverbefälhafvarens ställning derigenom blef
både obehaglig och bekymmersam, synnerligen som desse
preussiske generaler ansågo för sin nationalstolthet
förnärmande att stå under en fransmans befäl,
hvarföre de ock visade en synnerlig håg att klandra
alla kronprinsens anordningar, tillskrifva sig ensam
äran af framgångarna och kasta skulden på honom,
att dessa icke blefvo ännu större. I synnerhet hade
Carl Johan i generallöjtnanten Bülow, som förde
befälet öfver den största preussiska armékåren, en
underbefälhafvare, som gjorde honom mycket bekymmer,
då Bülow var icke mindre sjelfkär och sjelfrådig än
modig och företagsam.
Hvad som ytterligare gjorde kronprinsens ställning
bekymmersam, var att han af politiska skäl ansåg sig
böra skydda Berlin, såsom den vigtigaste härden för
tyskarnes fosterländska hänförelse och medelpunkten
för norra Tysklands tillgångar, men som ur strategisk
synpunkt icke erbjöd någon god position, hvarföre
ock Moreau afrådt försvarandet af Berlin, såsom allt
för nära den fiendtliga hufvudstyrkan, hvarigenom man
kunde befara, att Napoleon, med hänseende likaledes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
