Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norges förening med Sverige, 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
friherre Gotthard Mauritz von Rehausen förbereda den
engelska på dessa framställningar, och Anker fick
följaktligen af lord Liverpool, som i Castlereaghs
frånvaro förestod statssekreterare-embetet för utrikes
ärendena, det föga hugnande svar, att England ej kunde
bryta de fördrag, det med Sverige ingått, samt blef,
på Rehausens begäran, ålagd att lemna England.
I öfverensstämmelse med de försäkringar,
Castlereagh gifvit Wetterstedt, hade han ock från
Chaumont skrifvit både till engelske ministern vid
svenska hofvet Thornton och till Engeström, med
tillkännagifvande att hvarken England eller Ryssland
någonsin skulle bifalla Norges oberoende af Sverige,
utan med alla krafter understödja de rättigheter,
Sverige genom fördraget i Kiel förvärfvat.
När detta blef i Norge bekant, insågo flere af
sjelfständighetsruset oberörde män derstädes, att en
strid mot Sverige, understödt af England och Ryssland,
endast skulle ådraga Norge oerhörda uppoffringar, utan
att ändock leda till önskvärdt resultat, men väl kunna
hafva till följd, att Norge förlorade de friheter, det
genom vänlig anslutning till Sverige kunde vinna. Så
uppstod efter hand ett svenskt parti, bestående af
grefve Wedel-Jarlsberg, hans svärfader kammarherrn
Peder Anker, bruksegaren Jakob Aall, m. fl., hvilka
likväl, under den ännu rådande hänförelsen för Norges
sjelfständighet, kunde föga göra sig hörda.
l prinsens hemliga råd trodde man sig emellertid
finna en ny utväg att icke blott befria Norge från
det förestående kriget, utan äfven tillvägabringa
en från Norge utgående förening af de tre nordiska
rikena. Dertill erfordrades endast, att man i Sverige
antoge prins Christian till tronföljare i stället
för Carl Johan, som af de svenska aristokraterna
borde anses allt för litet högättad att intaga
Sveriges tron, sedan han ej längre hade något
att vänta af Napoleon, hvars påräknade stöd varit
hufvudsakliga anledningen till hans val, samt att
man för danskarne framhöll införandet af en fri
statsförfattning, hvilken de troddes villige att
köpa genom utbytet af Fredrik VI mot prins Christian.
Så äfventyrlig än denna plan måste förefalla äfven
dem, som framkastade densamma, togs likväl ett steg
till dess genomförande, i det general Schmettau erhöll
uppdrag att begifva sig till Stockholm, med ett bref
från prins Christian till Carl XIII, i hvilket han
tillkännagaf norska folkets beslut att förklara sig
sjelfständigt, vid utförandet af hvilket uppdrag
Schmettau tillika skulle höra sig före i afseende å
möjligheten af den omnämnda planens bringande till
verkställighet.
Schmettau infann sig i grefve Essens högqvarter i
Strömstad den 5 Mars och yttrade der, i ett enskildt
samtal med honom, helt käckt, att Sveriges och Norges
förening kunde lättast vinnas genom att välja prins
Christian till svensk tronföljare. Han förenade med
de vackraste egenskaper och en upphöjd karakter de
bästa böjelser för Sverige och en djup vördnad för
konungens person. Essen låtsade sig dock betrakta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
