Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norges förening med Sverige, 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det framkastade förslaget endast såsom ett skämt och
vände det i gyckel, hvarefter Schmettau återvände
till prins Christian, som tillsände Essen sitt bref
till Carl XIII, att befordra det till konungen, från
hvilken det oöppnadt återsändes.
I början af Mars kom nyheten om rörelserna i Norge
till Carl Johans högqvarter i Lüttich och väckte
der lika mycken harm som bestörtning. Sedan nya
underrättelser erhållits, som antydde att dessa
rörelser vunnit allt större omfattning, sammankallade
kronprinsen den 17 Mars en stor krigskonselj, för att
erfara de särskilde befälhafvarnes tankar, till hvad
grad det kunde ligga i Sveriges intresse att, efter
tilldragelserna i Norge, fortfarande deltaga i kriget
inom Frankrike. Resultatet af öfverläggningen blef,
att, om kronprinsen, utan att blottställa Sveriges
intressen genom en brytning med dess bundsförvandter,
kunde draga sig tillbaka med de svenska trupperna,
borde han göra det, och prinsen förklarade, att han
i enlighet med denna åsigt skulle skrifva till kejsar
Alexander.
Genom sitt inflytande hos honom utverkade ock
kronprinsen, att från Ryssland, Österrike, England
och Preussen en gemensam beskickning skulle afgå
till konungen af Danmark, med inbjudning till
honom att uppmana prins Christian lemna Norge,
vid äfventyr att behandlas såsom upprorisk mot
sin konung och förklaras arfsrätten till danska
tronen förlustig. Sedan denna anmaning blifvit af
konungen dem meddelad, skulle sändebuden begifva
sig till Norge, för att tillställa prinsen densamma,
med förklaring att, om den icke af honom åtlyddes,
hade dessa makter beslutat förena sina krafter med
Sveriges för att tillvägabringa Norges förening med
detta rike. Tillika lät kronprinsen förstå, att, om
man blef tvungen med vapenmakt eröfra Norge, kunde
man icke af Sverige fordra Pomerns afträdande till
Danmark, såsom i Kieler-fördraget var aftaladt.
Kejsar Alexander hade för öfrigt lofvat, att, om
Sverige blefve tvunget föra krig för att erhålla
Norge, skulle det understödjas af ryska och preussiska
trupper, på sätt kronprinsen funne lämpligt. Dessutom
skulle Bennigsens här, som låg vid Hamburg, beordras
inrycka i Holstein för att förmå Fredrik VI till
eftertryckligt uppträdande mot prins Christian,
äfvensom Alexander förklarade sig ej skola ratificera
freden med Danmark förr, än norska frågan blifvit
bragt till slut, samt aflät genast de mest bestämda
order till de trupper, han stälde under kronprinsens
förfogande.
Carl Johan hade sålunda goda skäl att förlita
sig på den tillgifvenhet, Alexander egnade honom,
och hvarom han vid afskedet i Compiègne erhöll nya
försäkringar. Det var ock med lättare hjerta han
nu återvände till Sverige, der han öfver allt och
synnerligast vid ankomsten till Stockholm den 3
Juni möttes med de lifligaste glädjebetygelser.
Den hyllning, som nu egnades Carl Johan, var så mycket
enhälligare och uppriktigare, som det onekligen varit
hans personliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
