Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norges förening med Sverige, 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så länge storthinget der hölls, samt att norska
flaggan skulle under stilleståndet respekteras.
Samma dag ingicks äfven i Moss en konvention, genom
hvilken Christian Fredrik förband sig att genast
sammankalla norska rikets storthing, på sätt i den
nya grundlagen var föreskrifvet, att sammanträda i
slutet af September eller, om sådant icke blefve
möjligt, de första dagarna i Oktober. Sveriges
konung skulle underhandla omedelbart med storthinget,
genom en eller flera af honom utnämnda kommissarier,
samt lofvade antaga den grundlag, som vid riksmötet i
Eidsvold blifvit godkänd, och icke deri föreslå andra
förändringar, än som vore nödiga för båda rikenas
förening, hvilka ändringar skulle göras i samråd med
storthinget.
Den 16 Augusti utfärdades af Christian Fredrik
en skrifvelse om storthingets sammanträdande
i Christiania den 7 Oktober, och den 19 Augusti
lät prinsen gifva statsrådet tillkänna, att han, i
anseende till iråkad sjuklighet, ej kunde fortfarande
handlägga regerings-ärendena, hvilka statsrådet
således befaltes ombesörja. Med detsamma upphäfdes
ock den svensk-engelska blokaden af Norges hamnar.
På utsatt dag, den 7 Oktober, sammanträdde
storthinget, och den 10 afsade sig Christian Fredrik
Norges krona samt gick följande dagen om bord på en
norsk kutterbrigg, för att lemna landet, men stannade,
under förebärande af motvind, i Fredriksværn ända
till den 26 Oktober, då han ändtligen, efter flera
föreställningar från Carl Johans sida, afseglade
till Danmark. Han hade under sista tiden blifvit i
Norge lika impopulär, som han i början varit af folket
uppburen. Det korta norska fälttåget hade på det hela
varit så föga ärorikt, att det utgjorde ett slags
tröst för norrmännens nationalstolthet att kunna kasta
skulden derför på Christian Fredrik och några bland
det högre befälet, af hvilka i synnerhet Staffeldt och
Haxthausen fingo röna åtskilliga bevis på förbittring
från flera samhällsklasser. Det hade blifvit allt
för tydligt, att Christian Fredrik åtagit sig ett
värf, hvilket han ej var vuxen, och den upphetsning
inom Norge, hvilken han så ifrigt befordrat, fick han
slutligen sjelf umgälla. I stället blef Carl Johan för
sin person allt mera populär, ehuru sinnesstämningen
mot svenskarne i allmänhet ingalunda var vänligare
än förut, hvilket de svenske kommissarierne fingo på
ett retsamt och temligen småaktigt sätt till fullo
erfara; men genom sin personliga öfverlägsenhet,
sin vänlighet, sitt tillvinnande väsende och sin
frikostighet mot fångne norrmän gjorde sig Carl Johan
så omtyckt, att detta blifvit erkändt äfven i sådana
norska skrifter från denna tid, som för öfrigt visst
icke visat sig vänligt stämda mot föreningen.
De af konungen utsedde svenske kommissarierne voro
statsrådet friherre Matthias Rosenblad, hofkanslern
friherre Gustaf af Wetterstedt, statssekreterarne
Gustaf Fredrik Wirsén och grefve Adolf Göran Mörner
samt biskopen i Linköping Carl von Rosenstein,
hvartill sedermera kom förre statsrådet friherre
Baltzar von Platen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
