Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl XIII:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och beundrad, att tiden närmast det stora europeiska
krigets slut blifvit kallad »den Bernadotteska
dynastiens smekmånad».
För de europeiska folken i allmänhet var dock denna
tid visst ingen belåtenhetstid. Vigtiga förändringar
hade inträffat inom de flesta europeiska samhällen, så
väl som i den rådande sinnesstämningen hos folken. Den
franska revolutionen hade upphäft alla klass- och
ståndsprivilegier, infört likhet i medborgerliga
rättigheter för alla samhällsklasser och gjort den
personliga dugligheten till enda måttstocken för
betydenhet inom samhället. Dessa grundsatser hade
äfven Napoleon omfattat. Så långt hans välde sträckte
sig, hade ock en lagskipning blifvit införd, stödd på
offentlighet vid domstolarna och likhet inför lagen,
äfvensom statsförvaltningen blifvit i möjligaste
mån förenklad. Dessa fördelar, som bereddes äfven
de af Napoleon kufvade folken, uppvägde dock ej
det förtryck de i öfrigt underkastades eller det
misskännande af nationaliteternas rätt, hvartill
Napoleon gjorde sig skyldig, då hans eröfringar
hufvudsakligen afsågo ökandet af hans välde samt
fäste, vid bestämmandet af gränserna staterna emellan,
långt mindre afseende å folkens önskningar än å vissa
topografiska förhållanden, som gjorde dessa gränser
lättare att försvara. Dessutom var i det statsskick,
som infördes öfverallt, dit Napoleons makt nådde,
staten så medelpunkten för allt och allt annat så
underordnadt staten, att föga rum var lemnadt för
de enskilde samhällsmedlemmarnes frihet. Till stöd
för sin egen makt hade sålunda Napoleon infört ett
embetsmannavälde, som af de kufvade folken kändes
i hög grad tryckande. Detta förtryck och i ännu
högre grad misskännandet af nationaliteternas rätt
retade de besegrade folken, och den nationalkänsla,
som derigenom hos dem utvecklades, gjorde dem
i sin ordning till segrare. De slöto sig med
större hänförelse än någonsin till sina af Napoleon
fördrifna furstar, bistodo dessa troget i striden mot
inkräktaren, och ett långt fastare band än förut fäste
nu regenterne och folken vid hvarandra. Denna nära
förening hade icke så litet bidragit att slutligen
göra de besegrade folken till de segrande, men efter
segern stördes dock detta lyckliga förhållande inom
kort af flera anledningar.
En sådan var de å sina troner återinsatte furstarnes
sträfvanden att äfven återvinna samma makt, som
de haft före Napoleons välde, och att således å
nyo styra folket enväldigt samt dervid åter stödja
sig på adeln och presterskapet, i stället att gå
de talrikare samhällsklasserna till mötes, hvilka
de dock hade att tacka för återvinnandet af sina
troner. Att konungamakten var förlänad af Gud, icke
af i folken, uppstäldes å nyo såsom en statsrättslig
grundsats, och endast de regenter, som i följd af
arfsrätt innehade sina troner, betraktades såsom
legitime. Denna legitimitets-grundsats sökte man ock
i möjligaste mån göra gällande öfverallt och ville
icke gerna erkänna såsom fullt laglige de regenter,
som innehade sina troner i följd af folkens val.
Likasom regenterne sålunda stödde sina anspråk på
sin börd, sökte äfven adeln återvinna sina förra
företrädesrättigheter och uppträdde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
