Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till dess studier, hvad uti qvickheten brister och
lemna allt hopp om framsteg och förkofring. Hvad dess
lynne angår, så har jag redan sagt, att han är till
allt godt böjd. Någon högdragenhet framlyser väl
understundom i dess uppförande, men af dess kärlek
för dygd och en sann ära kan förväntas, att en sådan
lust icke lärer få öfverhanden i prinsens hjerta.»
Tillika klagade man öfver prins Carls häftiga sinne.
Redan vid tre års ålder erhöll Carls äldre broder
Gustaf särskild lärare i Dalin, men ej förr än
1762, då prins Carl ingått i sitt fjortonde år,
förordnades till hans lärare dåvarande adjunkten i
grekiska och hebreiska språken vid Upsala akademi,
Jonas Apelblad, som särskildt gjort sig känd
genom sina reseskildringar och nu erhöll titel af
lagman. Tillika fick prinsen, som redan i vaggan
var utsedd till Sveriges storamiral, af dåvarande
kaptenlöjtnanten, sedermera vice amiralen Johan
Nordenanckar undervisning i sjöväsendets särskilda
delar. Båda lärarnes nit och skicklighet vitsordades
af riksrådet grefve Carl Fredrik Törnflycht, som 1762
blef guvernör för prinsarne Carl och Fredrik Adolf.
Prinsens klena helsa och svaga kroppsbyggnad väckte
emellertid bekymmer hos föräldrarna och i Augusti 1770
fick han, åtföljd af riksrådet grefve Jakob Filip
von Schwerin, företaga en resa till Aachen för att
begagna de varma baden derstädes. Resan fortsattes
sedermera till Holland, Nederländerna, Frankrike och
Tyskland, der prinsen besökte sin morbroder Fredrik
II, af hvilken han mottogs på det vänligaste, samt
återkom till Sverige i medlet af November.
Följande året blef hans äldre broder Sveriges
konung, och vi hafva i föregående del omnämnt hans
förhållanden till honom, likasom vi äfven omtalat
hans utöfning af regeringen efter Gustaf III:s död.
Sedan han den 1 November 1796 frånträdt regentskapet
och förmynderskapet för sin brorson, bibehöll
hertigen af alla befattningar, han dittills innehaft,
endast chefs-platsen för lifregementet, för hvilket
han af egna medel erlagt ackord, samt förde ett
stilla och indraget lif, för det mesta å lustslottet
Rosersberg, hvilket han i sin barndom erhållit såsom
gåfva af ständerna. Han var der ofta nog hemsökt
af penningebrist, och om det hedrar honom att hafva
skilts fattig från regeringens utöfning, hedrar det
icke Gustaf Adolf att ej bättre hafva sörjt för sin
farbroder, som så oegennyttigt försummat att sörja
för sig sjelf.
Hvad hertigen emellertid fann mest påkostande
var skilsmessan från vännen Reuterholm, och vi
hafva i föregående del visat, huru båda genom en
förtrolig brefvexling sökte trösta sig häröfver,
men huru Reuterholm i allt högre grad ådrog sig den
unge konungens onåd, och då hertigen, under sådana
förhållanden, ej kunde, enligt hans derom gjorda
begäran, mottaga honom i hufvudstaden, skref i harmen
häröfver till hertigen ett bref, som föranledde en
brytning dem emellan.
Under dessa år hade hertigen för öfrigt missödet
att två gånger gäckas i sina förhoppningar om
fadersglädje. I Juli 1797 nedkom hertiginnan med en
dödfödd dotter, och den 3 Juli 1798 föddes en son,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
