Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armén, fördes en flitig brefvexling mellan hertigen
och honom, dock utan några spår till stämplingar,
från hvilka hertigen snarare tycktes återhålla
Armfelt. Dåvarande svenske ministern i Berlin, Lars
von Engeström, var äfven en af de mera framstående,
som närmade sig hertigen och erbjöd sitt biträde,
derest en statshvälfning skulle ställa hertigen i
spetsen för styrelsen. För öfrigt stod hertigen i
vänskapliga förbindelser med Klingspor, Adlersparre
och Skjöldebrand, utan att dock, så vidt hittills
kunnat utrönas, inlåta sig i några stämplingar
med dessa män, som sedermera togo verksam del i
statshvälfningens utförande. Tvärtom, när under
ryska kriget ställningen tycktes blifva alltmera
bekymmersam, sökte hertigen närma sig konungen,
och i Juni 1808, kort före Gustaf Adolfs afresa till
Åland, tillvägabragtes en försoning dem emellan. Den
inleddes genom öfverstelöjtnanten vid hertigens
drabant-kår, generaladjutanten Berndt Wilhelm Focks
förordnande till generalintendent för den på Åland
sammandragna styrkan. Konungen tillkallade Fock och
underrättade honom om sin afsigt att gifva honom detta
förordnande, men yttrade tillika, att han skulle tala
vid hertigen derom, då Fock sade sig redan hafva
gjort det och att hertigen dervid förklarat, att
icke allenast Fock, utan hertigens hela drabant-kår
gerna stode till konungens förfogande. Detta rörde
Gustaf Adolf, som genast skyndade till farbrodern,
med hvilken han nu ingick i förklaring öfver de
anledningar till missbelåtenhet, han trott sig
hafva, och denna förklaring slutade med ömsesidiga
löften om fullständig glömska af det framfarna samt
lifliga försäkringar om vänskap och förtroende för
framtiden. Hertigen erbjöd alla sina drabanter,
hela sitt hof och sin egen person, om konungen ville
använda dem, och Gustaf Adolf svarade med hertigens
förordnande till generalissimus öfver hela svenska
krigsmakten under den tid konungen vistades i Åland.
Det finnes ingen anledning, att hertigen missbrukat
detta förtroende, så vida man ej vill se sådant
i hans alltför långt drifna nit att punktligt
åtlyda konungens befallningar, utan att dervid
tillåta sig några varningar eller föreställningar,
hvilket dock troligen endast skulle åter rubbat det
goda förhållandet, hvaremot konungen nu yttrade sin
synnerliga belåtenhet öfver sin farbroders »nitfulla
bemödanden att lätta hans omsorger och gå hans
afsigter till mötes».
De särskilda berättelserna om statshvälfningen
1809 öfverensstämma ock deri, att hertigen höll sig
främmande för densamma ända till dess Gustaf Adolf
var skild från regeringen, då hertigen åtog sig att
träda i spetsen derför.
Den fördes, såsom förut är anmärkt, i sjelfva
verket af honom endast till namnet. Redan under
förmyndarestyrelsen hade han visat, att det
hufvudsakligen var viljekraft, som felades honom, och
detta röjde sig ännu mera sedan han blifvit konung,
då tillika flera sjukdomsfall mer och mer försvagade
både hans själs- och kroppskrafter. I början var
konseljen den verkligt styrande, och konungen höll
vanligen med dem, som sist talat vid honom. Sedermera,
efter Carl Johans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
