Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XIV Johans regering. Carl Johan konung, 1818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alexander tillkallade grefve Carl Löwenhielm, som
fortfarande var svensk minister i Petersburg, och sade
till honom, att han, kejsaren, visserligen förmått
de öfriga makterna uppskjuta formliga åtgärders
vidtagande mot Sverige, men deremot lofvat använda
sitt personliga inflytande hos kronprinsen för att
söka få saken i godo uppgjord. Löwenhielm svarade,
att svensk-norska regeringen aldrig bestridt sin
förbindelse att betala en viss andel af danska
statsskulden; men innan sådant kunde ske, borde man
hafva kommit öfverens om grunderna för denna skulds
fördelning, och han trodde icke, att hvarken Ryssland
eller någon annan makt kunde anse sig befogad att
inblanda sig i frågan härom. Detta medgaf kejsaren,
men icke desto mindre inlemnade kort derefter
ryske härvarande ministern Suchtelen till svenska
kabinettet en formlig not, hvari han i sin kejsares
namn yrkade på uppfyllandet af Kieler-fördragets
sjette artikel. Svaret härå, dikteradt af Carl
Johan, blef, att, »då hvarken Ryssland eller någon
annan makt garanterat fördraget i Kiel, erkände man
ingalunda någon främmande makts rätt att inblanda
sig i denna angelägenhet». Suchtelen förklarades nu
hafva illa förstått sin instruktion, och kejsaren
tillskref kronprinsen å nyo i Oktober 1817 ett
enskildt bref i samma grannlaga och vänskapsfulla
ton som vanligt, i hvilket han bad honom påskynda den
ledsamma liqvidationsfrågans afgörande. Kronprinsen
svarade, att detta afgörande ej berodde af honom,
emedan han ingenting kunde företaga utan storthingets
bifall, och då Löwenhielm öfverlemnade detta svar till
Alexander, yttrade han, att kejsaren, som sjelf så
samvetsgrant stälde sig till efterrättelse de fria
statsförfattningar, han förlänat Finland och Polen,
ej kunde vilja tillstyrka ett brytande af Norges
grundlag, hvilken förbjöd regeringen att förfoga öfver
statens medel utan storthingets medgifvande. Kejsaren
skyndade då ock att försäkra, det han aldrig ville
inblanda sig i andra staters angelägenheter. Han
vore den förste att erkänna deras oafhängighet af
hvarandra, men han önskade lifligt att se fred råda
inom den stora europeiska familjen och att aflägsna
allt, som för densamma kunde vara hinderligt.
Löwenhielm utarbetade nu och öfverlemnade till
kejsaren ett nytt memorial i liqvidationsfrågan
samt erbjöd, enligt erhållen befallning från
svenska hofvet, att till Ryssland försälja ön S:t
Barthelemy, hvars köpesumma skulle lemnas såsom lån
till Norge, för att underlätta liqvidationsfrågans
afgörande. Anbudet afböjdes dock af Alexander, som
tillika förklarade, att det nu vore slut med hans
bemedling i den dansk-norska frågan.
Så snart detta blef bekant, vände sig Österrikes
och Preussens sändebud åter till ryska kabinettet
med anhållan om gemensamma åtgärder, »enär
kejsarens välvilliga bemödanden strandat mot den
halsstarrighet, med hvilken Sverige sökte befria
sig från de förbindelser, Kieler-fördraget ålade
detsamma». Äfven engelske ministern i Petersburg
lord Cathcart skref i samma syftning, ehuru i mera
obestämda ordalag, till ryske utrikesministern grefve
Nesselrode, hvilken besvarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
