Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XIV Johans regering. Carl Johan konung, 1818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de förres skrifvelser med tillkännagifvande
af kejsarens beredvillighet att förena sig
med sina bundsförvandter om hvarje beslut, de
kunde finna lämpligt vidtaga, för att tillförsäkra
underhandlingarna i Köpenhamn ett hastigt och lyckligt
slut. Bestämmandet af den gång för underhandlingarna,
som kunde vara bäst att vidtaga, tycktes böra
tillkomma samtliga kabinetten gemensamt, »dels för
att tillförsäkra makternas uppträdande en osviklig
verkan, dels för att bereda en klar uppfattning af
den bestämda skilnaden mellan en formlig förvägran
af rättvisa och ett något senfärdigt uppförande
från den ena kontraherande maktens sida». Tillika
föreslog Nesselrode, att, då engelske ministern i
Petersburg ej haft tillfälle inhemta sin regerings
dåvarande åsigter rörande ifrågavarande ämne, den
ytterligare rådplägningen deröfver måtte öfverlemnas
åt de särskilda hofvens sändebud i London.
Afskrifter af de inkomna skrifvelserna, så väl som
af Nesselrodes svar, tillstäldes Löwenhielm, som i
sin depesch härom till svenska regeringen anmärkte,
huru detta steg å stormakternas sida antydde deras
sträfvande att tillvälla sig ett förmynderskap
öfver de andra staterna samt vore »resultatet
af ett nytt system, som dessa makter skapat och
som de prydde med namnet den heliga alliansen».
Alexander hade varit stiftaren af förbundet med denna
benämning, som ursprungligen ingicks mellan Rysslands,
Österrikes och Preussens regenter, hvilka, enligt
lydelsen i förbundsurkunden af den 26 September 1815,
skulle »vid hvarje tillfälle och öfverallt lemna
hvarandra ömsesidigt understöd och hjelp. De skulle
i sina förhållanden till hvarandra och i den inre
förvaltningen af sina stater iakttaga kristendomens,
rättvisans och fredskärlekens grundsatser. De skulle
sig emellan känna sig förenade i ett kristligt
fosterbrödraskap och till sina undersåtar intaga
familjefäders ställning. De bekände, att det kristliga
samhället, hvaraf de sjelfve och deras folk utgjorde
en del, i sjelfva verket ej egde någon annan öfverhet
än den, från hvilken all makt utgår och som sluter uti
sig alla kärlekens, kunskapens och vishetens skatter,
nemligen Gud, vår gudomlige Frälsare, den Högstes
ord, lifsens ord», o. s. v
Ordalagen i denna urkund vittna om den religiösa
sinnesstämning, som vid tiden för dess författande
var hos Alexander rådande, och efter all anledning
var det ock hans allvarliga afsigt, att förbundet
skulle i verkligheten blifva hvad dess urkund angaf — en
förening för att hos och mellan folken befordra
en praktisk tillämpning af kristendomens heliga
läror. Statsmännen och bland dessa företrädesvis
ledaren af Österrikes politik furst Metternich
funno likväl snart nog utvägar att af detta förbund
mellan Europas mäktigaste regenter göra en högsta
myndighet inom det europeiska samhället, hvilken
öfver de öfrige medlemmarne deraf skulle utöfva sitt
förmynderskap och förhindra alla sådana rörelser,
som för stormakterna kunde finnas vådliga eller
misshagliga. De fleste europeiske regenter hade
emellertid, på inbjudning från de ursprunglige
deltagarne i den heliga alliansen, biträdt densamma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
