Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1828-1830
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som rörde skeppshandeln, förekom endast rörande några
få frågor af allt för ringa betydenhet att här behöfva
omnämnas.
För öfrigt fann sig utskottet böra afgifva »det
sanningsenliga vittnesbörd, att i allmänhet konungens
rådgifvare och föredragande troget och redligt bevakat
konstitutionens och lagarnes helgd, fäderneslandets
bästa och enskilda medborgares rätt». Dock ansåg sig
utskottet böra upplysningsvis anmäla några under
granskningen af statsrådsprotokollen förekomna
omständigheter, ehuru med uttrycklig förklaring
att ingen anmärkning dervid kunnat eller bort
göras. Så hade utskottet önskat, att konungens
rådgifvare, åtminstone i sådana frågor, som berott
på tillämpningen af grundlagarnes ordalydelse,
oftare framsagt och bestämdare utvecklat sina tankar,
äfvensom utskottet någon gång trott sig i rådslagen
inför kongl. maj:t upptäcka smärre afvikelser från
gällande rättsformer, med olika behandling af lika
mål.
Detta betänkande föredrogs i borgareståndet den
6 Juli 1829, då ingen af utskottets anmärkningar
fans föranleda till någon anmälan enligt § 107
i regeringsformen, den mot grefve Cederström
dock först efter votering, med 33 röster mot 9,
och emedan man ansåg olämpligt att begära hans
skiljande ur statsrådet, då han redan var skild
från sitt statsrådsembete. Hvad utskottet i slutet
af sitt betänkande anmält lades till handlingarna,
med särskild förklaring af hr Eckerman, om ogillande
af utskottets förfarande att anmäla andra förseelser
af statsrådets ledamöter, än som ansetts vara föremål
för anmärkning enligt § 107 i regeringsformen.
Hos presteståndet föredrogs betänkandet den 13 Juli,
då biskop Faxe gjorde anmärkning mot utskottets
behörighet att anmäla förhållanden, som icke
ansetts kunna föranleda anmärkning enligt § 107 i
regeringsformen, och domprosten Heurlin yttrade sin
uppfattning af konstitutionsutskottets åliggande
vara, icke att framkomma med partiela anmärkningar
af mer eller mindre betydande beskaffenhet, utan att
på angifna fakta, hemtade från statsrådsprotokollen,
stödja sitt omdöme, huruvida en eller flere bland
konungens rådgifvare iakttagit rikets sannskyldiga
nytta eller ock, om lagöfverträdelse egt rum,
ställa den härtill gjort sig skyldig under tilltal
inför riksrätt. Prosten Hallström åter bestridde
utskottets rätt och pligt att afgifva ett gemensamt
omdöme, enär utskottet endast vore att betrakta såsom
en referent, hvilken egde att hos rikets ständer
tillkännagifva hvad han ansåg anmärkningsvärdt,
hvarefter ständernas rätt inträdde att bedöma,
huruvida rikets väl kräfde någon anmälan hos
kongl. maj:t om en eller flera rådgifvares skiljande
från embetet. Tillägget i utskottets betänkande hade
icke åsyftat annan påföljd, än att ständerna, om de
så funne för godt, kunde i underdånig skrifvelse hos
konungen anmäla de missförhållanden, hvarå utskottet
fästat uppmärksamhet. Slutet blef, att ingen bland
utskottets anmärkningar fans föranleda till anmälan
enligt § 107 i regeringsformen, och att ståndet,
med 28 röster mot 15, beslöt, att tillägget skulle
läggas till handlingarna. Minoriteten hade yrkat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
