Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1828-1830
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wilhelm Fredrik Tersmeden och August Hermelin,
hrr Carl Reinhold och Gustaf Reinhold Tersmeden,
Emil von Troil, Carl von Qvanten, Fredrik Leonhard
Rosenquist af Åkershult, m. fl.
Inom presteståndet hade, i följd af en vid 1823 års
riksdag beslutad grundlagsändring, representanter
för universiteten och vetenskapsakademien nu vunnit
inträde, hvarigenom så framstående män som professorn
Erik Gustaf Geijer och dåvarande presidenten i
kommerskollegium, sedermera statsrådet Gabriel
Poppius under denna riksdag voro ledamöter af detta
stånd. Inom detsamma hade dock oppositionen högst få
anhängare — endast kyrkoherden i Karlskoga professorn
Morén, prosten i Mogata Jakob Östberg, prosten i
Skärestad professorn M. Hasselroth, kyrkoherden i Ed,
sedermera biskopen i Visby Carl Erik Hallström och
komministern Carl Fredrik Dahlgren ansågos i viss mån
skilja sig från det strängt ministeriela flertalet
inom detta stånd. Att emellertid oppositionen äfven
der gjort framsteg, visade sig vid öfverläggningarna
om decharge-frågan, då en minoritet af 15 röster
mot 28 yrkade, att man borde taga i öfvervägande
hvilka och huru många af de i tillägget till
konstitutions-utskottets betänkande omförmälda
omständigheter borde hos kongl. maj:t anmälas.
Inom borgareståndet var oppositionen äfven temligen
fåtalig. Hrr C. J. Ekerman och D. Helsingius från
Stockholm, C. Arosenius från Norrköping, E. M. Leffler
från Göteborg, E. W. Montan från Arboga och några få
andra förde der dess talan.
Inom bondeståndet åter hade oppositionen gjort
större framsteg. Utom de förre oppositionsmännen
Anders Danielsson, J. J. Rutberg och Nils Månsson,
uppträdde nu såsom dithörande Casper Wijkman från
Upsala län, Hans Jansson från Elfsborgs län, Nils
Persson i Boda från Södermanland, Erik Norberg från
Vestmanland, Anders Eriksson från Vermland, Anders
Andersson från Skaraborgs län, m. fl., så att det
i början af riksdagen såg ut, som om oppositionen
skulle i detta stånd vinna öfvervigt, hvilket dock
sedermera visade sig ej vara förhållandet. En af de
förre oppositionsmännen Johan Olsson Longberg hade
blifvit utsedd till talman och hans opposition sålunda
neutraliserad.
Inom adeln hade oppositionen sina mest framstående
män, och likväl motsvarade utgången icke partiets
förhoppningar. Friherre C. H. Anckarsvärd, som oftast
och ordrikast förde partiets talan, var onekligen en
talare med stor förmåga, som på ett ganska lysande
sätt utmärkte sig i debatterna, men hans uppträdande
var i allmänhet alltför negativt och han gjorde aldrig
rätt klart för sina anhängare till hvilket mål han
egentligen syftade, hvilket troligen icke heller
stod rätt klart för honom sjelf. I följd deraf kunde
han ock aldrig samla omkring sig ett fast parti med
bestämda syften, hvarföre han och oppositionsmännen
i allmänhet inskränkte sig att klandra det bestående,
utan att angifva hvad som borde komma i dess ställe.
Å andra sidan hade det ministeriela partiet å
riddarhuset i generalmajoren grefve Magnus Brahe,
som i April 1828 efter den då till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
