Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1834, 1835
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Spanien, Portugal och Italien föreföllo äfven
rörelser för vinnande af ett friare samhällsskick,
och en stark jäsning var rådande i de flesta delar
af Europa.
På Sverige åter var juli-revolutionens inverkan
mindre märkbar. Lugnet förblef ostördt, och inga
tecken visade sig till de folkrörelser eller
den jäsning i sinnena, som vid denna tid satte
så många andra europeiska stater i oro. Dock
var den franska statshvälfningen icke utan allt
inflytande på tilldragelserna äfven här. Den
helsades af oppositionstidningarna med stort
jubel, och man kunde ej nog prisa det hjeltemod,
som under de minnesvärda Juli-dagarna blifvit
af franska folket ådagalagdt. Konungen åter, som,
allt sedan de våldsamma omstörtningar, hvartill han
under den första franska revolutionen varit vittne,
hyste en afgjord motvilja och stor farhåga för alla
folkrörelser, slöt sig nu ännu närmare än förut till
Rysslands sjelfherskare och mottog med märkbar köld
prinsen af Moskwa, marskalk Neys son, när denne infann
sig i Stockholm för att tillkännagifva Ludvig Philips
uppstigande på Frankrikes tron. Då prinsen låtit
uthänga en trefärgad fana från det hus han bebodde,
och en folksamling i anledning häraf uppstod, fick
han genom polisen befallning att borttaga fanan,
hvilket väckte mycket klander inom Frankrike,
der man nu begynte på scenen, i ströskrifter och
i tidningarna förlöjliga, nedsätta och smäda Carl
Johan, som i allmänhet var särdeles ömtålig för hvarje
offentligt klander. — Grefve Gustaf Löwenhielm, som
sedan 1818 var svensk och norsk minister i Paris, fick
befallning att göra allvarsamma framställningar mot
det ofog, man i Frankrike tillät sig mot Carl Johan;
men den nya franska regeringen förklarade sig under
den frihet, all slags yttrande-rätt då åtnjöt, ej
kunna göra något afseende på dessa framställningar. [1]
Häraf föranleddes emellertid en viss köld mellan båda
hofven, och efter ett uppträde mellan Carl Johan och
franske härvarande ministern, markis de Saint-Simon,
hvarvid den förre med en viss häftighet beklagat sig
öfver, att man i Frankrike ej skyddade en vänskaplig
makts konung mot förolämpningar på scenen och i
tidningarna, samt i hettan fälde några yttranden,
hvilka Saint-Simon fann förnärmande för sin konung
och i anledning deraf förklarade sitt uppdrag vid
svenska hofvet slutadt, reste Saint-Simon i Oktober
1833 härifrån och ingen fransk minister infann sig
här förr, än hertigen af Montebello i Juli 1834
blef dertill utnämnd, då förhållandet åter blef
vänskapligt, ehuru aldrig hjertligt.
Under tiden rådde fortfarande det bästa förstånd
mellan Carl Johan och kejsar Nikolaus, hvilket väckte
mycket missnöje inom Sverige, i synnerhet som, under
polska revolutionen, sympatierna för polackarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
