Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl Johans regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I stället att värdigt och allvarligt framställa
sakförhållanden, som onekligen i flera fall gåfvo
anledning till väl berättigade anmärkningar, fortsatte
man år från år ett idkeligt naggande mot konungen
personligen, hvarvid man allt för obesväradt lade
å sido icke allenast sanningens och rättvisans,
utan äfven anständighetens fordringar, och hvilket
visserligen till en början gjorde stor verkan hos
allmänheten, men slutligen uttröttade den.
Också upplefde Carl Johan ännu mot slutet af sin
lefnad en återvändande popularitet, då år 1843
hans tjugufemte regeringsår inträdde. Han hade då
lefvat längre, än någon annan svensk konung under
hela vår historiska tid, och under ingen svensk
konungs regering hade riket så länge fått bibehålla
en ostörd fred, hvilket onekligen var Carl Johans
personliga förtjenst. Årsdagen af hans uppstigande
på Sveriges tron, den 5 Februari, som nu inföll
på en söndag, firades i alla kyrkor med böner, tal
och lofsånger. De lärda samfunden och akademierna i
hufvudstaden hade låtit slå en medalj till erinran
om dagens betydelse, armén och flottan en annan,
de civila embetsverken en tredje, frimurareorden en
fjerde och konungen sjelf en femte. Äfven följande
dagen firades med flera högtidligheter, bland annat
med en af Stockholms borgerskap å Börsen gifven bal,
hvilken den åttioårige konungen bevistade till sent på
natten. Likaså firades kröningsdagen den 11 Maj, och
vid alla dessa tillfällen, så väl som vid mångfaldiga
andra, rönte nu Carl Johan de mest talande bevis på
en varm, uppriktig hyllning.
Under tiden sedan riksdagens slut hade för öfrigt få
minnesvärda tilldragelser inträffat.
Riksrätten hade den 6 Juni 1842 afgjort och den
2 Juli samma år afkunnat sin dom i de 31 mål, i
hvilka konstitutions-utskottet vid sista riksdagen
ansett konungens rådgifvare hafva dels tillstyrkt
öfverträdelser af grundlagarna och andra gällande
lagar, dels underlåtit att göra föreställningar
eller, genom vägrad kontrasignation, förhindra sådana
öfverträdelser.
De anmärkta fallen voro besluten om utfärdande
af kongl. förordningen den 30 Juni 1838, angående
mosaiske trosbekännares rättigheter och skyldigheter,
samt hvad de hade att iakttaga i afseende på
utöfningen af sin religion och bestyret inom sin
församling; om spanmåls-anslag för krigskollegium,
i strid mot rikets ständers skrifvelse den 6
November 1834; om spanmåls-anslag för chefen
för Vermlands fältjägare-regemente, i strid mot
samma skrifvelse; om fortfarande löneförhöjning
för gardes-regementena, anvisad å hufvudtitelns
besparingar; om löneförhöjning för kronprinsens
husar-regemente och för lifbevärings-regementet;
om anslag för presidents-embetets förvaltning i
krigskollegium; om sekreterare-lönens i statskontoret
anvisande till en statskommissaries aflöning;
om löneförhöjning för statskontorets ledamöter
och för kammarrättens embets- och tjenstemän; om
vexelkontrollörs-arvodenas fortfarande utgående af
andra hufvudtitelns besparingar; om en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
