Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl Johans regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ecklesiastik-departementet, samt
expeditions-sekreteraren Sven Abraham Munthe till
statsråd och chef för finans-departementet, hvars
förre chef statsrådet Johan af Wingård sedermera var
statsråd utan departement till slutet af följande
året, då han på egen begäran erhöll afsked.
I Januari 1843 nedlade justitie-statsministern
Törnebladh sitt embete och fick till efterträdare
presidenten i Göta hofrätt Lars Herman Gyllenhaal.
Kort derefter trädde äfven grefve Axel Otto
Mörner ur statsrådet, och i April samma år
utnämndes general-löjtnanten friherre Carl Arvid
Lovisin efter honom till statsråd och chef för
landtförsvars-departementet.
Till alla främmande makter hade nu förhållandena en
längre tid varit fullt vänskapliga, och Carl Johan
afböjde med synnerlig varsamhet allt hvad som kunde
störa dessa förhållanden.
Då i Danmark de första tecknen till den sedermera
allt lifligare framträdande skandinavismen började
visa sig, aflät statsministern för utrikes-ärendena
grefve Wetterstedt, på konungens befallning, till de
svenska och norska beskickningarna en rundskrifvelse,
hvari Carl Johans uppfattning af dessa skandinaviska
sträfvanden samt grunddragen af hans utrikes politik i
allmänhet angåfvos, och som var af följande lydelse:
»Till vår kunskap har kommit, att en förening af
unga danska litteratörer anmält utgifvandet af ett
veckoblad under titel af Nordisk Ugeskrift och till
äfventyrs dermed redan gjort början, samt hvilket blad
man tillägger den afsigt att, under förevändning af
gemensamt ursprung och intresse, bearbeta och med
hvarandra förena opinionerna i Sverige, Danmark och
Norge, för att såmedelst förbereda tänkesätten på
en förnyelse af den gamla Kalmare-unionen. Sedan
ett svenskt provinsblad upprepat denna anmälan på
ett sätt, som låter förmoda, det man hos oss söker
värfva anhängare för ett sådant företag, har jag
ansett ändamålsenligt att, för det fall detsamma å
utrikes ort funne ett visst gehör, upplysa om den
synpunkt, hvarutur konungen uppfattat ifrågavarande
förehafvande.»
»De grundsatser, som tjena hans maj:ts politik
till rättesnöre, härflyta icke från närvarande
tidpunkt. Hvad denna senare varit år 1814, var den
år 1830 och är ännu i dag densamma, Dess föregående
syftning bildar på en gång dess framtid och en
borgen för dess ovansklighet, ty den stöder sig
framför allt på den ömsesidiga aktningen för egna
och andras rättigheter. Detta är nyckeln till denna
politiks läror, dess grund och första vilkor. Hon
är icke obekant med de dolda stämplingar, hvilka när
och fjerran jäsa i Europa och öfver allt söka uppelda
den för omstörtande syftemål slocknade hätskhet, som
blott i sinnesyran kan väckas ur sitt intet. Konungen
beklagar ett så beskaffadt sträfvande hos andra, men
vill se detsamma hämmadt i sin egen verkningskrets,
från hvad håll det än må framtränga och hvilka
erinringar det ock må uppväcka, vare sig från en
förbigången tid eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
