Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkan och presterskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var ock med allt skäl Wallin kunde i sin vackra
minnesteckning om honom yttra: »Hans lärostol blef den
genast intagna och mer ej lemnade sjuksängen, och hans
hela yttre verld slöt sig inom de fyra väggar, som med
honom hunno åldras; men för lärgiriga ungdomsskaror,
gående och kommande, förelästes, utan afbrott af åren,
från denna kateder sanningens eviga läror. Der låg
den glade vise och, med aftärd hand, på sitt bräde
öfver bröstet skref böcker åt verlden, biblioteker
till uppväxande slägters undervisning, mannaåldrars
vade mecum och de gamles aftonro. Dit kommo utifrån
verldslifvet och ljusa dagen, som allt ser och hör,
de kloke och lärde, lystne att få veta mera; och
den instängde enslingen hade mycket att säga dem,
i tungomåls uttydning, folks och länders kunskap,
Guds kunskap. Den skumögde siaren, som ej rest utom
sin kammare, hade underrättelser att meddela från
norra och södra hemisferen, förtäljde för de undrande
hvad märkligast skett, hvad vigtigast uppfunnits
eller upptäckts, förr eller nyss, mellan jordens båda
poler. Mellanåt, ur djupsens nöd, reste han upp, ej
den lama, fastbundna kroppshyddan, men sin ofängslade
själ, i helig fröjd, och sjöng vid sin harpas ljud,
på toner ur eget hjerta, en sång i högre choren om
Försonaren på Golgatha och Försonaren på Oljoberget,
låg sedan lugn och mild, lutad som Johannes till
Mästarens bröst, icke utkräfvande, men förbidande
sin arfvedel i ljuset».
Redan vid magister-promotionen i Åbo 1798 hade
skalden Frans Michael Franzén framhållit den
religionsfiendtliga riktningen i 18:de seklets
upplysningsväsende, och vid svenska bibelsällskapets
första allmänna sammankomst 1816 hade Johan Olof
Wallin uppträdt för den positiva kristendomen och emot
den negativa neologiska, hvilket äfven vid jubelfesten
året derpå skedde af Esaias Tegnér. Dessa Sveriges
dåvarande tre störste skalder, af hvilka Wallin
sedermera blef dess störste andlige talare och äfven
Franzén gjorde sig särskildt berömd såsom predikant,
uppträdde sålunda före, jemte och efter Ödmann emot
den neologiska riktningen samt verkade både genom
sina skrifter och sitt stora litterära rykte och
anseende i allmänhet ganska väsentligt, att denna
riktning mer och mer försvann ur svenska kyrkan.
Den efterträddes emellertid hos icke så få predikanter
af en känslosam riktning, som utgjorde ett slags
förmedling af den positiva kristendomen och den
neologiska. Man framhöll mer än förut den kristna
lärans grundsanningar, men dock företrädesvis
dess sedolära, för hvars tillämpning man likväl
mera vände sig till känslan än till förnuftet. En
känslo-religion skulle sålunda efterträda den
neologiska förnufts-religionen. De berömdaste
representanterne af denna riktning voro professorn
i pastoral-teologi vid Lunds akademi, sedermera
pastor primarius i Stockholm Carl Peter Hagberg och
professorn i pastoral-teologi vid Upsala akademi Carl
Georg Rogberg.
En annan riktning anslogs af Henrik Schartau, född
i Malmö 1757, andre komminister vid domkyrkan i Lund
1785, förste stadskomminister i Lund, med Stora Råby
och Bjellerups församlingar till prebende, 1793,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
