Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkan och presterskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktning uppträdde Wallin i sitt tal vid svenska
bibelsällskapets första allmänna sammankomst den
27 April 1816. Han hade då redan gjort sig känd
såsom andlig talare, lika vältalig och med samma
formfulländning, men i en långt kraftigare och
allvarligare anda än Lehnberg, hvars stora verk,
enligt Wallins yttrande, var att »locka folket in i
kyrkorna; vårt», tillade han, »blefve att der förkunna
dem Guds ord i all sin kraft». Det visade sig ock,
att äfven Wallin hade samma förmåga att fylla den
kyrka, der han predikade, ty tilloppet af åhörare
först till Solna, så till Adolf Fredriks kyrka och
slutligen till Storkyrkan, var alltid större än
utrymmet medgaf, och alltmera erkändes han såsom
den störste andlige talare Sverige egt. För att rätt
uppskatta Wallin såsom talare borde man emellertid,
såsom förhållandet äfven var i afseende å Lehnberg,
så olika bådas uppträdande i öfrigt än var, hafva
sett och hört honom. Ansigtet och hållningen voro så
vördnadsbjudande, att de genast röjde den öfverlägsna
anden, rösten, ehuru hvarken särdeles böjlig eller
klangfull, var så stark och så djup, och han förstod
så mästerligt använda densamma, att den gaf en
gripande kraft åt de snillrika orden, de upphöjda
tankarne. Så högt man således än vid läsningen af
Wallins tal och predikningar må skatta dem, blifver
dock intrycket deraf aldrig så öfverväldigande och
oförgätligt, som när man hörde honom sjelf föredraga
dem.
Mot Wallins både psalmer och predikningar hafva
emellertid anmärkningar icke uteblifvit. Man har från
vissa håll funnit dem icke nog dogmatiska eller nog
fullständigt belysande den kristna lärans särskilda
delar; men det ojemförligt öfvervägande antalet
af dem, som hört eller läst dem, har dock satt dem
högst af allt hvad vi i den vägen ega, och äfven våra
största snillen hafva erkänt deras mästerskap.
Så yttrade Tegnér kort efter Wallins död: »Skalden är
nu bortgången, men hans heliga sånger genljuda ännu
alltjemt i våra tempel och i folkets hjertan. De
förklinga ej heller, så länge ännu en svensk kyrka
hvälfver sig öfver andäktiga hjertan, så länge jordens
sorg, dess glädje och förhoppningar ännu söka himlen
och uttala sig i svenskt tungomål. Men han var icke
blott en sångarharpa, hvars toner på en gång voro
de djupaste, innerligaste, ljufvaste och renaste,
som vårt tidehvarf hört från Zions höjder. Han var
derjemte en stormklocka i vältaligheten, till hvars
sammankallande ljud församlingen lyssnade, icke blott
med helsosam bäfvan, utan äfven med förhoppning,
rörelse och förtjusning. Ty den rätta vältaligheten,
helst den andliga, förutsätter alltid, till någon
del, sångens gudagåfva. Forntidens profeter voro
ett poetiskt slägte, och all predikan blir, i den
mån hon är snillrik och hjertlig, alltid en upplöst
psalm. Religionens och poesiens himmelriken gränsa
nära till hvarandra och samma vårvärma andas öfver
dem båda. Den eviges lof talas mindre än det sjunges,
och talaren, likasom skalden, måste sätta vingar
på själen, om hon skall kunna lyfta sig till sitt
ursprung.»
Lika villigt Sveriges största snillen gjorde rättvisa
åt Wallins förtjenster, gjorde han det sjelf åt
andras. Från all afund var han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
