Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkan och presterskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wallin var ock, såsom Geijer i sin snillrika
karakteristik yttrat, »under hela sin lefnad i
visst afseende ett brutet väsende. Stora, åtminstone
skenbara kontraster funnos hos honom — i hans snille,
i hans lynne, i hans beteende, i hans yttre och inre,
och mellan hans yttre och inre. Det praktfulla,
det bjudande, det allvarliga, stränga var en
sida af hans natur och honom så egen, att den lätt
öfverglänste hans öfriga egenskaper eller åtminstone
i den skiftning, som dessa så ofta erbjödo, alltid
kastade några strålar, som företrädesvis fängslade
uppmärksamheten. Han har derigenom gjort sina största
effekter. Sina största och varaktigaste verkningar — i
fall det tillåtes mig att antaga en sådan skilnad — har
han gjort genom snarare motsatta egenskaper
och hvilka kanske just derför verkade djupare, att
de syntes stå i en så oupplöslig både motsägelse och
förening med hans praktnatur. Dessa andra egenskaper,
hvilka också, och måhända uti innerligare mening,
utgjorde hans hemgift, visade sig i en naturlig
och hjertlig hängifvenhet till det milda, stilla,
ljufva, belåtna. Man finner denna andra grundton i
hans väsende mindre ofta anslagen af talaren, oftare
af skalden, och hans härligaste psalmer öppna just
blicken in i ett sådant hjerta. — Samma kontrast i
hans yttre. Han var bekant för sin stränga blick,
men den hade ej sett honom rätt, som i samma öga ej
upptäckt den ofta våta glansen af en nästan svärmisk
ljufhet. — Samma kontrast i hans umgänge. Det
hade ej sällan något ceremoniöst och tvunget. Och
likväl kunde han vara och var, så snart han var sig
sjelf, den enklaste, gladaste umgängesman. — Samma
kontrast i hans lynne. Han hade naturligen ett stort
misstroende till sig sjelf, och just denna känsla, som
ej var oblandad med misstroende till andra, gjorde,
att han oftare än som behöfdes gick, om jag så får
säga, i harnesk, var på sin vakt och visade, att han
hade till hands kogret med sarkasmens pilar. De,
hvilka dessa, förtjent eller oförtjent, träffade,
visste föga, att de hade ej blott en naturligen
blygsam, utan till och med blyg man för sig. — Samma
kontrast i hans öden. Han åtrådde stillheten och lefde
i bullret, längtade efter den obemärkta lyckan, och
lyckan ville ej att han skulle vara obemärkt. Att
ständigt uppgöra planer för lugnet och aldrig i
lifvet nå det, blef hans lott, ehuru dylika förslag
oupphörligt sysselsatte honom, i synnerhet sedan han
i psalmverket slutat sin lefnads största arbete. Det
ombytliga i sådana förslag ådrog honom tadel, under
det värdigheterna och mödorna, osökta, hopade sig. Han
emottog slutligen, gifvande efter för sin konungs,
sitt stånds och nationens röst, den högsta värdigheten
inom svenska kyrkan. Den rastlösa verksamhet, som,
oaktadt en länge försvagad helsa, alltid utmärkt
honom, syntes nu stegras till en nästan ungdomlig
liflighet, i hvilken man likväl märkte segern af en
stark vilja öfver en svigtande natur. Slutligen bröts
denna under bördan. Jag såg honom sjunka tillbaka på
den stol, från hvilken han nyss gifvit befallning om
en fortsatt resa i embetsvärf, sedan han, redan sjuk,
i Upsala egnat flera mödosamma dagar åt kyrkans,
universitetets och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
