Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskaperna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första franska revolutionen med sina anspråk trädt
in i det borgerliga samhället, och dessas anspråk
kunde icke med framgång tillbakavisas. De politiska
förhållandena inom fäderneslandet syntes honom ock
alltmera betänkliga. I hela Europa hade sedan 1830 års
händelser folkandan framträdt allt starkare, och från
alla håll hördes ropet på friare statsformer. Äfven
i Sverige hade representations-förändring blifvit
dagens lösen; men regeringssystemet hade dock
blifvit alltmera konservativt, och harmen häröfver
hos motpartiet började mer och mer riktas mot den
åldrige konungen, hvilken man betraktade såsom
det mäktigaste hindret för de fria statsformernas
genomförande. Bitterheten blef sådan, att man
från flera håll befarade en våldsam lösning af
tvistefrågan. Äfven Geijer hyste en sådan fruktan, och
han var för mycket både konungsk och fosterlandsvän
att icke söka, så vidt på honom berodde, förekomma en
dylik våldsam lösning. Att sådan varit Geijers afsigt
finner man af ett förtroligt bref från honom några år
senare, der det heter: »Jag är ej förstådd af många,
säkerligen också ej på högre ort. Likväl kan jag säga,
att jag okänd gått vakt omkring min öfverhet allt
sedan 1838. Det har åtminstone ingått i min afsigt,
och ser man på den förändrade tonen, så emot person
som dynasti, hos liberalismens organer, sedan jag
befinner mig bland dess led, så skall man medgifva,
att jag icke varit der förgäfves. Jag anklagas för
revolutionär och ett mitt hufvudföremål har varit
att spara mitt fädernesland en revolution. Jag är
ej missnöjd med mig sjelf, och då må sorlet ha sin
gång».
Att Geijer, från att allmänt anses tillhöra de
ultrakonservative, med ens stälde sig bland de
liberale, väckte oerhördt uppseende. De liberala
tidningarna helsade med jubel denna nya bundsförvandt,
men hos Geijers förre vänner bland de konservative
blef först bestörtningen, så förbittringen så mycket
större. Att så på en gång få till ovänner män,
med hvilka han genom mångårig vänskap varit nära
förenad och som varit hans vanliga umgängesvänner,
likasom de voro hans embetsbröder vid lärosätet,
grep Geijer djupt, och det hade icke varit utan stor
inre strid, som han tagit det afgörande steget och
brutit med de förra vännerna. Mer och mer fann han
sig ock oförstådd af båda partierna och drog sig nu
alltmera tillbaka inom sin familj, der han blef mera
meddelsam och innerlig än någonsin förut.
Hvad som särskildt bekymrade Geijer var, huru Carl
Johan, för hvilken han ständigt hyst djup vördnad och
tillgifvenhet, skulle upptaga hans affall. Redan i
Maj 1838 uppvaktade han konungen, för att sjelf för
honom förklara sina åsigter och sitt syftemål, och
det mottagande, han af honom rönte, är så hedrande för
dem båda, att Geijers berättelse derom väl förtjenar
bevaras åt efterverlden. Vid hans inträde stod
konungen en stund tyst, med majestätisk hållning,
och betraktade honom med allvarsamma blickar. Det
gjorde på Geijer sådant intryck, att tårarne trängde
fram i hans ögon. Då upplyfte Carl Johan armarne,
skyndade fram till honom och slöt honom i sin famn,
hvarefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
